Trogen låg stilla hela natten som ett löfte lindat i huden. Bar en namninskrift på insidan av revbenet. En sats i perfekt presens: “Jag stannar.”
Men något viskade i marginalen av drömmen, något ogrammatiskt, något som saknade objekt.
Och när morgonen reste sig hade ordet böjt sig fel – eller rätt, beroende på vem som såg.
Nu hette det tvivel.
Det bar andra vokaler och konsonanterna lutade bakåt. Tonfallet ville fortfarande tro men hade fått ett hack i rösten.
Och när det uttalades lät det som: “jag vill tro — men gör det inte än.”