Allt började som det inte skulle: jag var du, du var kanske subjekt, och verbet låg ner och grät i futurum.
Ackusativen gick i pension, och dativ blev interaktiv: mig var honom och honom blev genom oss – sa någon, men ingen vet i vilken satsdel.
Prepositionerna förrådde oss först. "Bakom" låg plötsligt "inom", och "över" hängde "emellan", men på tyskt vis — med omvänd kasusbordning och tre obekräftade genitivläckor.
Barn började tala i modala skuggkonstruktioner: Mannen älska kvinnan hon honom älskad blev icke ändå ju dock. Språkläraren försökte sätta betyg i klammerparentes.
Grammatiska kön avskaffades tillfälligt, så "hon" blev "hen" blev "den där känslan av riktad längtan som brukade kallas subjekt."
Till slut stod språket där, frekvenshickande och kasusinverterat, och artikeln "en" blandade ihop sig med partikeln "va".
Och mitt i allt, ett verb – ensamt, böjt, utan stöd, bara viskande:
sättsatte... harhade... voreblivit...