Hjärtat vet inte vad det bygger. Det bara slår. Lägger ett slag till på ett tidigare. Som en murare utan ögon. En puls som aldrig får ritningen.

Det byggs rum där inne — för människor vi ännu inte mött, för sorger vi inte hunnit känna klart, för framtider som aldrig bad om husrum men får väggar ändå.

Hjärtat är inte (bara) ett organ. Det är en förskjutning. En instinkt att fortsätta innan vi vet åt vilket håll. Det ber inte om lov. Det planerar inte om.

Och ibland, när det stannar till — inte av skräck, inte av fel, utan för att lyssna:
då kan man ana det.

Att allt detta slagande bara är ett tyst försök att forma något slags hem ur kroppen som aldrig varit färdigt