Vad trygg jag känner mig sen jag skaffade Swish och Bank-ID! Och min nya bil och bostadsrätten. Nu kan det inte hända mig
något ont! Jag känner mig så härligt
normal och anpassad till samhället att
det riktigt sjunger i hela kroppen. Min
nya fina diskmaskin går så bra och den
nya TV:n. Jag har inga vänner
men lever ändå i en grandiost luxuös
tillvaro av alla förverkligade drömmar.
Jag är en medelålders kvinna av klass!
Det är en så vacker nylagd asfalt ute på
gården. Jag är inte egoist men visst är
det mig och mina underbara kickar som
jag alltid prioriterar. Tänk att vara så himla
priviligierad att få leva i välfärdsamhället.
Som mitt jobb som psykoterapeut går jag
alltid vinnande ur striderna och klienterna
hamnar på en psykiatrisk klinik. Jag kör
bil så bra. Jag har Swish och Bank-ID.
Vad för ont skulle då kunna hända mig?
En granne gav mig en rungande örfil
igår och det kändes bara alldeles utmärkt.
Kärlek kan ju uttryckas på så många sätt.
Jag vattnar mina älskade plastblommor
som aldrig sviker och överger mig och jag
ringer till främmande människor och öser
ur mig min blödande sorg, förtvivlan och
längtan efter någon slags meningsfullhet.
Sen stänger jag av alla känslor och spelar
välmående och briljant för att passa in i
ett samhälle som inte riktigt är på riktigt.
Jag har skaffat mig Swish och Bank-ID
och känner mig helt trygg i att vara normal.
Att samhället är i ett upplösningstillstånd
är väl inte mitt fel. Jag går omkring och
smeker mina vitvaror och inser att jag nog
är väldigt empatisk trots mina klienter som
jag bestraffar hårt för deras svagheter och
deras hundlika inställsamhet. Man måste
vara hård i ett hårt och destruktivt samhälle
och visa en skoningslöshet som avskräcker.
Den enda människa som jag respekterar
och tycker om är giganten Jan Malmsjö.
Jag gömmer godis i lägenheten och har
sen skattjakt. Har inga barn. Männen i mitt
liv var en katastrof. Rörmokaren var jag tvungen att skälla och kasta ut. Styrelsen
i bostadsrättföreningen styr jag med järnhand. Jag vet ju att jag är bäst. En klient kallade mig för sin älskade mamma. Jag tycker om att fullständigt dominera och att uppfostra människor. Jag älskar att hitta fel på dem
och sen bestraffa hårt och tydligt med en kärlek som är nedlåtande och överseende.
Min älskade far våldtog mig 127 gånger
under min uppväxt men det var ingenting
som jag tog skada av. Jag avskyr barn för
deras brist på vuxet förnuft och intellekt.
Jag kastar sten på dem från balkongen.
Sen jag skaffade Swish och Bank-ID så
har mitt liv känts harmoniskt och skönt.
Att vara fullt normal och passa in bland
alla människor som är lätta att manipulera.
Jag går på rohypnol, stesolid och vodka
och är ute och kör bil på landsbygden.
Går omkring naken i skogen som den
Stenålderskvinna jag innerst inne är och
llyssnar på Janne Malmsjö i hörlurarna.
Tar en överdos stilnoct och mer vodka
och går på natten som i ett drömtrance
och spänner tvättlinor över hela lägenheten
och hänger upp tvätten. På jobbet så dominerar och manipulerar tills patienterna verkligen är slutkörda. Det är ju inte mina problem. Jag måste tänka på mig själv och alla mina lyckönskningar. Att vara galen i det här samhället är ju någonting normalt som man blir applåderad och omtyckt för, älskad.

Det började på en torsdag då jag var så hög på alla möjliga droger och vodka att jag fick en sån otroligt fruktansvärd panikångest och en gränspsykos som bara eskalerade tills jag ringde 112. Ambulanssköterskan hade bloddrypande huggtänder men Janne Malmsjö satt bredvid och höll min hand. På avdelningen går jag fram och tillbaka i korridoren för det finns absolut annat att göra. Den kvinnliga Doktor Knorr har ställt flera tunga diagnoser och ordinerat flera mediciner. Jag och min älskade Jan Malmsjö har djupa dialoger på mitt lilla rum. Hallucinationerna kommer att klinga av säger Doktorn. Jag sitter på tvångsvård och har förlorat min jobb efter mina klienternas olika vittnesmål. Kronofogden har tagit min lägenhet så har jag ingenting kvar. Sitter på den inburade balkongen och lyssnar på The Doors. Blytungt deprimerade patienter i dödsriket. Så småningom blir jag skjusad till en 3 veckor lång rättspsykiatrisk undersökning i Göteborg. Jag klassas som narcissist, gränspsykotisk/psykotisk, bipolär sjukdom, psykopat och ångestsyndrom. Det blir rättspsyk i min hemstad Örebro i juli. Drabbas av en förkrossande bipolär depression i kombination med en kraftig gränspsykos. Jag kan inte tala och förklara mitt tillstånd och min situation så sommaren blir ett outhärdligt inferno. Psykologen kommer tillbaka efter sin semester, en förtroendeingivande argentinsk man i 60-årsåldern. Hösten blir att samtala och sakta klättra upp ur avgrunden. Bra sjukhus med mer resurser än psykiatrin. Jag börjar att bli någon annan. Någon som försvann när sjukdomarna tog överhanden. Jag förstod ju aldrig att jag var sjuk. När november kommer börjar en strimma av hopp tändas. Personalen är änglar och medicinerna kickar in. Jag är på noll i livet och det är på något vis både skrämmande och skönt.