Mitt i ögonblicket,
ja, stunden jag blinkade en millisekund,
så var där först inget,
sen doften av dig –
och plötsligt stod du där framför mig åter igen.

Tiden hade stannat.
Eller... jag kollade,
men inget tycktes stämma.
Du var dig lik.
Ditt blonda hår markerade ditt ansikte,
lika vacker nu som alltid.
Doften av dig
var som en tillbaka blick
in i det förintade.

Chocken rusade genom mig.
Illusionen. Hallucinationen.
Jag gnuggade mina ögon –
men du stod där fortfarande,
vackert kvar.

Du stod där.
Du stod...

Vänta, vänta lite?!?
Men i samma veva höjde du ditt finger emot munnen.
Du ville tysta mig,
som att du visste att inget stod rätt till,
att allt var jävligt fel.
Men ändå...
ändå kändes det rätt.

Och du stod där.
Mina ögon kunde inte tro det.
Du log, dina blåa ögon...
Jag drunknade i dem,
precis som förr.
Precis som då,
när du kom till mig i en dröm.

När du satte dig i mitt knä,
när du tog mina händer emot dina bröst.
När du förde dina läppar emot mina –
och livet stannade i denna sekund.

Tårar.
Jag kunde inte hejda dem.
Du väckte krossade minnen i mig
som jag trodde var borta.

Känslan av din beröring,
ruset som for genom min kropp.
I stundens hetta vill jag bara slita mig ur stolen,
kasta mig i din famn
och känna din nakna hud emot min.

Men... men, du hade ju redan gått bort.

Är du en illusion,
en hallucination,
eller vad är du?

Mitt hjärta bankade.
Jag kände varje slag, varje puls.
Min kropp var blästrad av känslor i omlopp.
Månens ljus nådde aldrig fram till dig.