Den gamla skivan spinner som ett minne du trodde var förlorat. Nero bränner. Inte staden. Inte historien. En ikon längst ner i aktivitetsfältet, ett rött gnistrande flammsymbol du klickade på med svettig 90-talsmus. “Add files.” “Burn compilation.” Datorfläkten var en kyrkorgel, entonig, hängiven.

Du valde noggrant. Varje låt en sten i din egen akvedukt. Samlingsskivor döpta till saker som "Kvällar i oktober" eller "Mysmix Vol 6 – ej radera." Det var något högtidligt i att bestämma vad som fick plats i plastens evighet. Något rituellt över att klicka “Finalise disc” och höra den metalliska viskningen från drivenheten, som om maskinen själv suckade: det är gjort nu.

Doften av uppvärmd hårdvara, flimrande skrivbuffer, ett ögonblicks triumf. Inte eld – men överföring. 700 MB: inte en megabyte mer. Du räknade. Du valde bort. Du brände. Du skrev med spritpenna över ytor som inte förlät felstavningar.

Och i ett annat rum, en annan tid, brann en annan stad. Ingen liknelse är perfekt – men ändå finns nåt där. Något i namnens arrogans. Något i bilden av en man som ser lågor stiga och tänker: låt det bli något nytt.

Så du gjorde din egen skiva. Inte som historien minns honom. Men tillräckligt. Nero. Burning ROM. En digital kejsare som lät dig rädda något, innan allt gick upp i molnet, upp i dimman, upp i ingenting.