De bor under ytan, sägs det. Inte i fysisk mening – där nere bland bergarter och rottrådar – utan djupare: i språkets undervärld, i det rum där påståenden inte kräver bevis och där tystnad alltid tolkas som svaghet.

Troll och Konfliktsökare. De som provocerar inte för att de tror, utan för att du gör det.
De lever av friktion. Det är när du rycker till som de får syre. Klicket du gör i ilska är det som tänder deras skärm.

Och själva ser vi dem sällan. Bara periskopet: ett anonymt användarnamn, en kommentar under en artikel, en retweet med svärta, ett “??” i marginalen.

De är ofta retoriskt skickliga, men sällan intresserade. Dialog är dem ointressant – de söker inte samtal, utan reaktion. De älskar ord som låter starka, men är tomma när man öppnar dem: woke, snöflinga, galenskap, förtryck. De byter kostym snabbt, men mönstret är alltid samma: så split och skörda motargumentens frukter. Förvränga, deformera misstyda, förvanska, vanställa, dominera, censurera och utöva ordens diktatur.

Narcissisten i trollens kärna kräver publik, men tolererar ingen spegel.. Argument försvinner ner i deras tysttomma inre, för att de ska fyllas av något. All kritik vänds till bränsle. All reflektion skjuts ner som angrepp.

Vad de lever av? Syre, som sagt – men specifikt: ditt engagemang utan gräns, din vrede utan vila, din vilja att svara dem som aldrig lyssnar.

Så kanske ska vi lära oss att känna igen periskopet. Att förstå att monstret inte skrämmer – det tigger. Och det enda som svälter troll är... inget. Inget svar. Inget eko. Inget foder i kommentarsfältet.

De är ordvampyrer - de klarar sig inte länge ovan jord.
Inte i ljus.
Inte i stillhet.