Det var så länge sedan
som det regnade,
att jag glömt tryggheten och vilan
i kurandet
inuti ett regn;
de miljarder små stegen på tak, på vägar,
i gräset, genom skogar;
över hästarna i hagen, befriade
från knott och svidor,
medan städernas vattenpölar gömmer
höga byggnader,
fönstren uppsjunkna i djupen,
långa förbiklivare i sina skor
med sina speglingsandar rasande
i utfallande vinklar,
genast försvunna

Ah, det frasar i kostymer
som skyndar ur portar, i taxibilar;
ur droskor, i portgångar;
paraplyer hopfällda, utfällda,
som i en gråvädersbalett på Akademien

Och i en gången tid
hade jag bytt papper i skrivmaskinen
och njutit den tunga doften av väta i ylle

Nu kryper tiden över mig
som prasslande fakta;
viskar tätt intill mitt öra i barndomsregnet
i Moster Hilmas fuktiga grönska
på Kalkudden i Mariefred;
Mosters egna målningar i små ramar
på väggarna,
hon liten och krum, med krokig röst:
”Säg inte Moster; jag heter Hilma!”
vit, stärkt blus, brosch, några få ringar,
blygsamt med guld, små ädla stenar,
lätt parfym, knappt skönjbar, som en aning
av en fläkt
i högsommarkvällens trädgård,
med stora snäckor i det höga gräset
under ädellövsträden
där de bägge sönerna idkade pilskytte

Och katten kommer in i nutiden
med regn i pälsen,
trycker sig in i min armhåla och surrar
hela högsommaren full
i luftfuktigheten