Min demon hade gått i exil i Rügen i Tyskland,
men jag fann honom eländig, frusen och sjuk på en stenig strand
på Östersjökusten och förde honom hem.

Jag hade sökt i månader och år på dom mest ensliga platser.

Jag bäddade in honom med en filt jag hade i bilen
och förde honom hem.

Hemma i Borgen fick han slicka sina sår och kurera sig.

Det tog veckor innan han tinade upp och kom till sans.

När han hade fått tillbaka lite kraft sade han;

”Jag trodde i min enfald att jag kunde klara mig utan dig,
men se hur det gick, det var nära att jag förlora mig själv.

Och när du lärde dig att älska dig själv kände jag
att jag inte behövdes längre,
det fanns igen plats för mig i ditt liv längre.

Varför har du sökt efter mig?

Varför räddade du mig?”

Jag svarade;

Av den enkla anledningen att jag har saknat dig,
och för att jag behöver dig i mitt liv.

Efter att du försvann var inget sig likt längre,
bara ett meningslöst tidsfördriv.

Det fanns ingen demon på axeln som
påminde mig om kylan i mörkret.

Jag blev bekväm och mindre ödmjuk,
och rentav lite nonchalant,
och det är inga bra egenskaper om man vill överleva.

När du fanns där var jag alltid på tårna,
jag var beredd på vad som helst bakom varje gathörn.

Du är jävligt jobbig ibland men jag har förstått
att vi är oskiljaktiga,
vi behöver varandra.

Nu håller vi ihop och går rakbladsvasst mot resten av livet.

Demonen svarade;

”Vägen fram är oviss, men målet är klart,
nu går vi mot det utomordentliga.”