• Ingen ton, inget centrum. Orden ska inte leda — de ska darra, gå vilse, spricka. • Syntax är ett förslag, inte en lag. Låt strukturen kollapsa där betydelsen ändå inte vill bo. • Semantiken är ett skal. Vi skriver förbi innehållet, inte in i det. • Formen är ruinen. Radbrytning, upprepning, tomrum — allt får bära det som inte sägs. • Bokstaven är bild, inte bokstav. Tecknet får vara kropp. Ljud får vara motstånd. Skiljetecken får vägra skilja. • Det är tillåtet att gå sönder. Språket får hacka, störa, darra. Ingen betydelse behöver kläs i ordning. • Tystnadens syntax ska höras. Dikten får vara motljus, efterljud, spricka. Inget måste avslutas. • Ritual före rättelse. Vi läser inte för att förstå — vi läser för att delta. • Verktygen: förlorade. Substantiv är skuggor. Verb är ryck. Adjektiv är fördröjning. • Allt är möjligt, men inget måste påminna om poesi. • Rekommenderas i korta avsnitt eller verk, hjärnan riskerar kortslutning. Språket må rasa, men läsaren får inte brinna upp i sprickzonen. [kollaps / 0] \_ : () steg: inte ljus – glömt |– flöde? nej vändpunkt. vändpunkt? \_ ? ? ? ljud = ingen form = struken minne = sudd ????? / \- smak av icke-innan språk: bara damm Tillvägagångstips Slut ögonen Tänk på något vad som helst (jag tänkte på ett gem) Låt fingrarna vandra över tangenterna, hamra på dem eller gör en kombo (vilket jag gjorde) Komplettera med önskade tecken/bokstäver/ord Färdigt