Jag tar min en del av ansvaret för att poeter.se (enligt "Hilénarna") inte längre upplevs av dessa som den anarkistiska och fräcka plattform de minns från 00-talet med den humor, kättja och äckel som då fyllde texterna.
Under mitt blott sjuåriga medlemskap på sajten har jag hittills producerat 1854 skrivna stycken, fått 1613 övervägande positiva kommentarer och 4538 applåder. Jag har också lämnat 728 kommentarer på andras texter.
Det kan ha lämnat vissa spår och möjligen hämmat en lovande utveckling och det "jävlar anamma" som "Hilénarna" antyder ha präglat sajten i början.
Trots det ber jag inte om ursäkt för min sura kritik av obegriplig poesi, elitism, språklig upplösning, slarv, atonalitet, "dadaism" och pubertalt snaskande. Dessutom har jag sedan länge lämnat munhuggarna på "Forum", där jag riskerade att råka ut för okvädningar och personliga påhopp för mina omoderna åsikter om poesins former.
Nog fattar jag att jag är en anakronism i mitt försvar av den bundna versen och den klassiska poetikens gränsdragningar. Åtskilliga självironier kan avläsas om detta. De flesta av mina dikter följer gamla mönster, även om innehållet ofta är dagsfärskt. Det är ju mitt signum att behandla både historia och aktualiteter i bunden form. Jag tror dessutom att det är mer "demokratiskt". Folk fattar vad det står.
Jag insåg så småningom att poeter.se inte var en plattform för enbart poetiska dikter utan snarare ett slags Facebook för skrivsugna. Trots det skapas det, i min smak, fortfarande väldigt fin poesi på sajten, både i bunden och fri form och jag kommer att finnas kvar här så länge som möjligt.
Hilénarna får stå ut och skylla på tidsandan och Putin, om de inte vill lägga skulden på mig och andra som värnar om "rättning i leden", hövlighet och respekt trots trycket från den personliga skrivklådan.