I slutet av juni, när blommorna tystnar, kräver kungariket sin hyllning i tårar, på en bortgången fars utsträckta arm. Endast rösten återstår – en tråd av solnedgång genom målat glas.

Telefonen är en vagga och en grav av ord, barn känner bara "mannen på skärmen", medan passet bestämmer, inte det heliga hjärtat, vem som får älska i planen.

De kräver bevis. Löner. Rynkade underskrifter. Men hur bevisar man omfamningen på avstånd? Hur sätter man en prägel på de trasiga kvällarna när modern samlar berättelser med hopp?

Slutet av juni, slutet på översättningar – men början på poesi som inte kräver visum. Jag ska skriva en bitter men levande meditation, om hur kärleken blir misstänkt vid gränserna och hur fäder blir ekon i telefoner, inte närvaro i vardagsrum.

Tyvärr har den verklighet jag beskriver en juridisk motsvarighet: i Storbritannien har reglerna för makavisum blivit strängare. Till exempel har den ekonomiska gränsen för att ta med en partner från utlandet ökat till 29 000 pund per år från april 2024. Det innebär att många blandade familjer – även de med barn – står inför tvångsseparationer eftersom de inte uppfyller de ekonomiska eller dokumentationsmässiga kriterierna.

Så "Kungariket kräver en skatt på kärlek" – och inte bara en ekonomisk skatt, utan en känslomässig sådan, som betalas i frånvaro, i tårar på skärmen och i barndom som levts på högtalaren.

Ett "poetiskt visum" för dem som älskar över gränserna.

Poetiskt visum

För dem som älskar över Atlanten mellan kyssar, som skickar paket av längtan, med en barnteckning, för fäder-lämnade-som-ett-eko och mödrar-i-exil, för kärleken som inte får plats i filer med snören –

Vi beviljar härmed ett visum utan stämpel: Giltigt i sömnlösa nätter, i en darrande röst i telefonen, i leendet från barnet som lär sig skriva "min far är en stjärna", i imaginära kramar – verkliga bara för dem som vet.

Detta visum upphör inte att gälla vid gränserna, utan förlängs genom varje "Jag väntar på dig". Det begär inte lön, bara sammanflätade själar. Det utfärdas inte av regeringar, utan av hjärtan som inte ger efter.

Visum

För dem som älskar över haven, som skickar paket av längtan dragna av barns händer, för fäder lämnade som ekon och mödrar i tyst exil, för den sortens kärlek som inte kan arkiveras i mappar med snöre —

Vi utfärdar härmed ett visum utan frimärke: Giltigt i sömnlösa nätter och darrande rop, i ett barns leende som lär sig skriva "min pappa är en stjärna", i inbillade omfamningar — verkligt endast för dem som vet.

Detta visum upphör inte att gälla vid gränserna, det förnyas med varje "Jag väntar på dig". Det begär ingen lön, bara sammanflätade själar, och det utfärdas inte av regeringar — utan av hjärtan som vägrar att ge efter.