När min fru och jag var mycket unga en gång i slutet av 70-talet gick vi som luspanka studenter nyförälskat och fönstershoppade i Malmö.

Vi mötte en sliten man i skägg och trasiga kläder. Han log fint mot oss och fick "något" i blicken, riktade sig till mig och sade med mild, lite skrovlig stämma, medan han med ögonen pekade på min fru: "Henne ska du va rädd om!" De orden etsade sig fast i minnet. 

En "vandringsman"...