De satt i vardagsrummet hemma hos Linda. Alla tre bekvämt uppkrupna i soffan. Linda var ivrig att få höra om resan. Inger hade redan hört alltsammans. Nu fick hon hela storyn igen, medan Linda lyssnade uppmärksamt. Hon var inte alls beredd på att så mycket skulle komma att handla om Elda.

När David var klar, och också inför sin dotter gav uttryck för sin oförståelse och besvikelse, tittade hon strängt på honom.

-Det fattar du väl, att hon reagerade som hon gjorde! Det är klart att hon var obekväm. Här kommer du ensam och hämtar henne på flygplatsen. Vad tänkte du på? Hon är från en annan kultur. Ett sånt beteende är säkert otänkbart för henne. Dessutom var hon i ett sårbart läge. Ensam och relativt nybliven änka. Det här får du ta på dig pappa. Det är ditt fel att det blev som det blev.

Inger nickade instämmande. 

-Ja, och det var väldigt naivt av dig att tro att ni bara skulle kunna umgås som vänner. På tu man hand. Så enkelt är det inte.

-Nej men hallå, vad menar ni? Att jag skulle haft andra avsikter? Att jag planerat att utnyttja tillfället? Att jag stötte på henne kanske?

-Nej, det tror jag inte, sa Linda. Men frågan är hur hon uppfattade situationen. Har det aldrig slagit dig att hon kanske är attraherad av dig? På distans är ju det helt okay, men nu sitter du plötsligt bredvid henne i baksätet på en taxi.  

-Du kan inte mena allvar. Det är ju helt uteslutet. Det fattar du väl? Jag är sextio plus, snart sjuttio. Dubbelt så gammal som hon. Hon är frapperande vacker. Jag ser inte ens någorlunda bra ut. Glöm det Linda.

-Pappa, vad lite du vet om kvinnorna!

Kunde det verkligen vara som de sa? Hade han faktiskt själv varit orsak till Eldas märkliga beteende? Att hon skulle vara attraherad av honom var ju helt otänkbart. Eller … låg det något i det Linda sa … nej men Elda kanske hade uppfattat honom som påträngande ändå. Som att han förutsatt att de två skulle umgås hela tiden. Alla de andra var ju par. Något som hon inte kunnat veta i förväg. Hade hon känt sig lurad in i något som kom att bli obehagligt? Kanske hade hon undrat över de andras tankar om att han bjudit med henne. När han själv var där utan sin fru.

Grubblandet efter samtalet med Inger och Linda gjorde honom mer och mer osäker, tills han en dag skickade ett mail till Elda.

Kära Elda!

Jag hoppas att du mår bra och att du är nöjd med resan till Israel.

Tyvärr kan jag delvis ha förstört den och jag är oerhört ledsen över det. Dina reaktioner i olika situationer förvånade mig mycket och jag förstod inte vad som pågick. Jag återvände hem ledsen och desillusionerad. Efter att ha diskuterat saken med min fru och min dotter, kan jag se allting klarare. De skyller missförstånden på mig och menar att jag borde varit medveten om skillnaderna i kultur och att du var i en utsatt situation. Min naivitet ursäktar inte det obehag jag utsatte dig för. Naturligtvis gjorde jag våld på din integritet redan första dagen genom att själv hämta dig på flygplatsen. Jag förstod inte det då. För mig var det helt naturligt och ingen annan ifrågasatte det. Din säkerhet och det praktiska i att hjälpa dig var mina motiv. Jag är så gränslöst ledsen att jag inte förstod hur fel jag handlade. 

Jag förstår att du måste vara besviken på mitt beteende. Det har du all anledning att vara. Du hade rätt att förvänta dig ett mer korrekt och genomtänkt beteende och jag förstår helt och fullt om det obehag jag åsamkat dig inte går att rätta till. Jag förstår att du kan ha tappat förtroendet för mig.

Förlåt mig!

Ta hand om dig Elda.

David

Så snart han skickat iväg mejlet ångrade han sig. Han hade inte gjort något fel. Ju mer han tänkte på de skuldtyngda formuleringarna, desto större obehag kände han. Här kröp han till korset som en ångerfull brottsling. Det var ju hon som uppfört sig högst klandervärt. Skulle hon ens bry sig om att svara. Han var inte säker. Hennes hjärta verkade vara gjort av hårdaste sten. Det passade henne säkert alldeles utmärkt att han nu krälade i stoftet inför henne. Hon njöt säkert av det. Varför hade han gett henne den glädjen att få frossa i hans överdrivna ånger?

Det dröjde en tid innan svaret kom.

Käre David.

Jag är så ledsen att jag inte haft möjlighet att skriva tidigare. Jag har varit mycket upptagen och det är som en chock att ha fått vila så länge och att nu ha så mycket att göra. För tillfället är jag i Kosovo i affärer.

Resan tillbaka gick bara bra. Den dag jag hade för mig själv i Israel, ledde Gud mig att börja skriva på min bok. Jag har skrivit två kapitel. Jag var verkligen inspirerad.

Min vän, jag är också ledsen för mina reaktioner. Kanske gjorde jag det största misstaget som inte från början talade om detta, men jag vet att du är känslig och jag ville inte såra dig, men förstår att mina attityder kanske på det sättet sårade dig mer. Jag ber om förlåtelse för det.

Jag tror att hela resan var från Gud och jag har inte ord nog att tacka dig för den gigantiska välsignelsen att få vara där. Alla erfarenheterna har historisk betydelse för mitt liv. Tack broder.

Det var en välsignelse att träffa alla de andra bröderna och systrarna. Må Gud välsigna dig min broder.

I Jesus

Elda

Kryptiskt, ja helt obegripligt. Överreligiöst. Obehagligt. Sansat och korrekt men vad menade hon egentligen? Vad var det hon skulle sagt från början men som hon avstått från att säga därför att han var känslig? Hon var medveten om att hennes beteende sårat honom, men förklarade inte med ett ord varför hon varit taggig, otrevlig och ogenerat elak!

Han svarade

Kära Elda

Hoppas att du mår bra. Så intressant att du skriver på en bok. Du måste berätta mer om den.

Det har tagit lite tid att smälta de oväntade händelserna i Israel och att försöka tyda ditt mejl. Tyvärr har jag inte lyckats så bra med det, så nu måste jag lämna allt det där. Livet måste gå vidare.

Vi har båda sagt ”förlåt”. Det är rätt och riktigt. Du kallar mig ännu vän, vilket är mer än jag vågat hoppas på. Om ordet vän betyder detsamma för dig som för mig, behöver jag inte oroa mig.

Jag har bestämt mig för att inte grunna mer över vad som egentligen hände i Israel. Jag tänker att inget gott kan komma ut av det. Det finns så många viktigare saker att fokusera på.

Det är ändå något du behöver känna till med hänsyn till dina mycket mystiska ord i Netanya, ”jag känner mig obekväm i ditt sällskap”. Just nu, när jag skriver ner dina ord, kan jag inte fatta att du uttalat dem. Som min vän. Och med tanke på att jag är en ganska trevlig kille!

Du behöver veta att personer i gruppen, ”Israelfararna”, observerade att det var en konstig spänning mellan dig och mig och att jag har fått frågor om det. Jag kände mig tvingad att för Rolf och Sylvia och för Tore beskriva vad som pågick och har överlåtit åt dem att dra sina egna slutsatser.

Jag ser fram mot att få höra från dig igen.

Din vän för alltid.

David

Han vaknade klockan fyra på morgonen. Det var omöjligt att somna om. Han smög nerför trappan och satte sig i fåtöljen i arbetsrummet. En otroligt stark känsla kom över honom. Det var här han hade skällt ut Gud några månader tidigare. Så hörde han den välbekanta rösten. Den talade inne i honom, men den var lika verklig som om någon mer funnits i rummet. 

-Jag kunde inte vänta tills du skulle vakna, var tvungen att väcka dig. David, du vet universum.

Hade han blivit tokig på riktigt? Det här var inte normalt. Men …

-Ja, det är stort, sa han tvekande, rakt ut i rummet.

-Tycker du? Okej, om du säger det. Du vet all materia som finns i hela universum. Den har jag skapat.

-Ja, det vet jag väl. Hur skulle den annars ha kommit till?

Pratade han med Gud igen? Det hade blivit så här några gånger, men inte att Gud hade tagit första steget. Eller var det inbillning, eller …

-Just det. Men har du tänkt på att jag gjorde det på en mikrosekund. Det bara small till! Era vetenskapsmän kallar det ögonblicket för The Big Bang. All materia som finns frigjordes då och rusar sedan dess med ofattbar hastighet allt längre ut i det mörka.

David bestämde sig för att fortsätta. På något sätt skulle det här visa sig vara en dröm, eller ett sammanbrott eller …

-Ja, jo, det har jag tänkt på många gånger. Och jag blir så ledsen varje gång jag hör människor säga att det inte var du. Dom är så tvärsäkra på det. Dom, dom vet att det måste ha krävts en, en oändligt stor kraft för att slita loss all denna materia ur en oändligt liten punkt med en oändligt stor gravitation, men hellre än att ge dig äran för det, säger dom att dom inte kan förklara det. Dom talar hellre om en oförklarlig slump, en oplanerad händelse. Och kallar det vetenskap.

Han pratade rakt ut i rummet, lite mer som, ja som att han samtalade med en verklig person.

-Ja, jag blir också ledsen. Men vet du vad som gör mig ännu mer ledsen?

-Nej?

-Att så många av mina hemmavarande barn inte tror på skapelseberättelsen. Förstår du? Det tog mig en mikrosekund att skapa det universum du känner, men det tog mig hela sex dagar att skapa den pärla som du bor på!

-Oj, så har jag aldrig tänkt. Sex dagar, det måste ju vara en evighet för dig! Konstigt egentligen att inte alla fattar det. Jag har alltid sagt att om Gud är Gud kan han skapa jorden på en sekund, men jag hade också fel. Fast du är Gud, tog det dig sex dagar! Wow, det är sååå häftigt!

-Vill du höra mer David?

-Ja, ja, nu är jag klarvaken!

-Du vet, en spegel.

-Ja?

-Kan du se genom den?

-Nej.

-Varför då?

-Den är svart på baksidan.

-Just det. Det finns en hel värld där bakom, men du kan inte se den. Du kan bara se världen på din sida spegeln.

-Ja, så är det.

-Har du hört talas om svart materia?

-Ja, att den måste finnas men att ingen vet vad det är. Om jag har förstått det rätt, är det bevisat att universum består av minst lika mycket svart, alltså osynlig materia, som synlig.

-Just det. Men hör på det här. Om du kunde skrapa bort bara en liten, liten bit av det svarta på spegelns baksida, skulle du kunna se in i den värld som finns på andra sidan. Så är det med den svarta materian. 

-Du menar att det finns en annan värld så nära?

-Ja precis. Det är den världen som väntar på dig. Spegeln kommer en dag att tas bort för varje människa. Då ska alla kunna se det inget öga har sett och höra det som inget öra hört och vara en del av det som är verkligheten själv. Den svarta materian kommer då att absorbera den nu synliga så att det blir EN ny värld!

David satt mållös. Han hade inget att säga. Han tog fram mobilen och googlade på svart materia och upptäckte till sin stora häpnad att man allmänt antar, inom vetenskapen, att bara 4.6 % av all materia och energi i universum utgörs av atomer, alltså det vi kallar synlig materia. Han stirrade på uppgiften en lång stund och något oförklarligt tog tag i honom. En stark längtan att få höra mer, att få fortsätta samtalet. Med Gud! Det lät ju inte klokt. Han kunde ju för allt i världen inte knysta om det här för någon människa. Men så gick han till sin dator, öppnade ett nytt dokument och kallade det SAMTAL MED GUD. Så skrev han ner hela samtalet så som han mindes det. Han bestämde sig för att sätta sig i stolen igen i morgon bitti, innan Inger vaknat. Tänk om …

Morgonen därpå hände det igen. Han satte sig i fåtöljen klockan fem och sa

-Hej, är du här?

Genast var rösten där.

-Jag har väntat på dig, jag vill berätta något. Du vet, sådant som jag aldrig har nekat dig, behöver du inte fråga om längre. Du kan bara hämta det själv. Du vet ju var det finns. Du hör hemma i huset. Du är ingen gäst, ingen främling. Min boning är ditt hem. Somligt nekar jag dig för ditt eget bästa.  Ganska mycket som du förstår. Precis som ni gör med era barn. Men jag vill att du ska bli så mogen att du tids nog kan ta för dig av allt det du behöver. Du kan komma och gå som du vill. Min Son har öppnat en ny och levande väg till mig, din Fader. En väg som fungerar. En praktisk väg. Mitt namn hånas hela tiden överallt. De allra flesta vill inte ha med mig att göra, om det inte sker uteslutande på deras villkor. Man bryr sig inte om vad jag säger. Mitt ord har inget värde. Man gör spe av mina regler. Det här orsakar en obeskrivlig värk i mitt hjärta. Jag älskar er ju så gränslöst och skulle inget högre önska än att få ta upp er alla i mitt knä. Men David, vad ville du egentligen, vad har du på ditt hjärta idag, låt mig höra, jag är så nyfiken på vad du tänker om allting ...

-Berätta mer om hur ditt rike fungerar. Du säger ju att det inte består av ord utan av kraft. Jag får inte ihop det där riktigt. Jag trodde att ordet, alltså Bibeln, var det viktigaste av allt, jag menar i kristendomen. Det är ju det enda som ska bestå …

-Jo, du har alldeles rätt. Ordet är det viktigaste. Genom det har allt blivit till och genom det består allt i evigheternas evigheter. Vad jag menar, och det förstår du nog om du tänker efter, är att ord utan kraft är värdelösa. Ordet ensamt kan inte uträtta något alls. Det är bortkastat. Men ordet med kraft förändrar allt.

-Ja, jag vet egentligen att det måste vara så som du säger. Men ändå uttalar jag och de flesta andra en faslig massa ord, vi rabblar och upprepar dina ord, till och med i Jesu din Sons Namn, och ändå studsar de allt för ofta tillbaka lika tomma som de sändes ut.

-Jag vet, men så ska det inte vara. Problemet är att du uttalar ordet från ditt sinne och inte från din ande. Jag har gett er Kraftens Ande, Hjälparen. Men du vet, du måste vara i ditt andliga jag när du samarbetar med honom. Det krävs faktiskt en hel del träning. Du är så van att leva från ditt sinne och i det själsliga, att du knappt vet om att det finns en annan egenskap i dig. En djupare personlighet. Den som är skapad i likhet med mig. Den sidan hos dig har egentligen inget behov av din hjärna. Din ande kommer att leva efter det att hjärnan slutat att fungera. Kommer du ihåg hur det var när din fru hade en propp i hjärnan? Hennes hjärna fungerade inte som den skulle. Hon kunde inte säga ett enda ord, eller hur? Men plötsligt började hon att be på sitt bönespråk. Alla i rummet blev så häpna. De hörde henne tala ett vackert, underbart klingande språk i flera minuter. Sjukvårdspersonal kan inte förklara vad det är som händer. De hör ett perfekt språk talas, men det borde inte vara möjligt.

-Ja, det var bland det häftigaste jag varit med om. Menar du att man kan öva sig att vara i sin ande?

-Precis. När du använder ditt bönespråk till exempel, du gjorde det förr David, då vet du att du är i anden, för då är det den helige Ande som ber genom din ande. Men ditt bönespråk lät inte så värst första gången eller hur? Det mognar och blir rikare allteftersom du använder det. På samma sätt kan du i din ande öva dig att ta emot ord från mig på svenska. I din ensamhet. Min Ande talar genom din ande. Kunskap och vishet. De ord du då uttalar är fulla av liv och kraft! Den kraft som hämtar sin näring i kärleken. Tvivla inte på det, utan öva dig istället att vara en kanal för mig. 

Han kände att samtalet var över. Det hade inte tagit många minuter, men hade gjort ett enormt intryck på honom. Precis som dagen innan, skrev han ner det i sitt nya dokument. Vi det här laget var helt övertygad om att det inte var något fel på honom, inte i det här avseendet i alla fall. Samtalen var fulla av vishet. Han kände sig uppfylld och längtade redan efter nästa möte med … med Gud! Han var tvungen att nypa sig i armen. Det var helt ofattbart. Varför hade ingen någonsin berättat att man kunde prata med Gud? Bön hade aldrig lockat honom, men det här! Wow, wow!