Hela stegen stiger jag besinnad

likt en ringrostig men spänstig brandman

beredd att rädda hennes stora katt

bland grönaste snår på bakgårdens bergslänt.

Min kära tårögda kvinna därnere,

håller stegen och känner chocken av tjugo meter

fastän snarare är drygt fyra, max sju?!

Nu kommer mina lugna ögon fram

till dina vitt uppspärrade ögon ;

helt nära och lätt ändå

möts vi på samma hisnande nivå.

Du sitter darrande mitt i grenklykan

och vågar ickelunda

släppa greppet, stretar emot

med varenda klo du har kvar

uppjagad av

okopplad pudel

som gubbjäveln ej

kunde kalla tillbaka.

Till sist lyckas mina händer

lyfta din tunga kropp

och bära nära

under ena armen.

Hela stegen tar jag steg för steg

nedför sekunderna

medan du sprattlar

genom luften.

Kanske hade du klarat

en sådan färd på egen hand??

fast det kunde vi aldrig ha vetat.

På marken väntar din matte

med tusen glädjetårar

i alla våra ögon

kramas vi och vill jag minnas

lutar oss mot en stor sten.

Plockar jag med hennes utlagda madrass

in i lägenheten igen,

och sen ska hon gå med den stabila stegen

till bostadsexpeditionen och tacka för lånet.

Så himla lättade

att få vara en god stund till

här på jorden!!

Hjälte vill hon kalla mig

men gjorde bara vad som föll sig

naturligt. Ty egentligen

hyste jag större risk före

eller efteråt att bli påkörd

av alla galningar i stadens trafik

bland miljoner svårberäkneliga moment

än att fokusera på ett träd

och två sköna varelser

längs stegen till

vårat liv ihop.