Familjeprogram

De sitter där varje kväll. I samma soffa, som ett jävla vykort. Samma skratt som låter lite för högt, lite för repeterat. Som om någon tryckt på en knapp. Pappa drar skämt han själv skrattar högst åt, mamma ler utan att titta upp från telefonen. De vill att jag ska vara "med", men bara på deras villkor. Jag blir en siluett i ett familjefoto som aldrig togs.

Kalla kramar i fleecefiltar. Pappa berättar en historia som får honom att låta snäll. Jag är en fotnot i hans manus. Mamma säger att jag alltid ser sur ut — det är så ansiktet känns när man inte får välja det själv.

Tystnaden

Jag har testat att slå igen dörrar så hårt att väggarna vibrerat. Det enda som svarade var damm som föll från bokhyllan. Det är tyst här, men inte stilla. Tystnaden är som en kudde mot ansiktet — inte farlig, bara kvävande. Ibland undrar jag om jag försvann, om någon ens skulle resa sig.

Ingen lyssnar men de pratar hela tiden. Jag testar att sluta andas i tre sekunder — ingen märker något.

Stängd dörr

Min dörr är mitt land. Här inne gäller mina regler, mitt väder, mitt språk. Men även det kontrolleras. De knackar inte. De bara går in. Klagar på att det luktar instängt — men det är ju deras andedräkt jag försöker stänga ute.

Stängde dörren för att vara ifred. Fick skäll för att jag stängde dörren. Öppnade den. Fick skäll för attityden. Funderar på att bygga väggar invändigt istället. Ingen kan öppna dem.

Skolan

Skolan är som att vara fast i ett gruppfoto där alla blinkar utom du. Man får lära sig ekvationer men aldrig hur man andas när man har ångest i magen. Jag räknar ner till lovet som om frihet kommer i helgformat.

“Du kan bli vad du vill bli” säger de som aldrig sett mig. Men jag vet vad jag inte vill: bli som dem. Trött, fastklistrad i köksgolvets linoleum, med drömmar i plastlådor längst upp i skåpet.

Pojkvännen

Han sa att jag var dramatisk. Sen log han och kysste mig som om jag var stilla hav. Men jag är inte lugn. Jag är storm under huden. Han tycker jag är för mycket när jag säger ifrån och för tyst när jag är ledsen. Är det kärlek, om man måste stänga av volymen i sig själv?

Semesterresan

Vi åkte till samma ställe som varje år. En stuga med för lite täckning och för många regler. De kallade det “kvalitetstid”. Jag kallade det att kvävas i andras förväntningar. Satt på bryggan med fötterna i vattnet, fantiserade om att simma bort. Bara simma.

Mitt riktiga rum

Det är inte mitt rum som är mitt. Det är anteckningsboken jag gömt i tröjlådan. Där skriver jag allt de inte hör — det som inte får plats vid middagsbordet. Där finns min röst, rak, ostädad, och bara min.

Kroppen

Jag gick förbi spegeln utan att känna igen den. Den stirrade tillbaka, som om jag stal någons ansikte. Axlarna lutar fel. Armarna vet inte var de ska ta vägen. Huden bråkar med mig varje morgon.

De säger att kroppen är ens tempel. Min känns som ett hus någon glömt att renovera. Knarrande golv, spruckna väggar, ett badrum jag inte vågar tända lampan i.

Och ändå ska man gå runt med den här kroppen som om den är ett CV. Stå i duschrummet med andra, låtsas att man är okej. Vika tröjor över magen som skaver. Le på bild som om jag valde vinkeln.

Ibland känns det som att kroppen är ett rykte någon annan startade om mig, och jag försöker desperat ta kontroll över vad som är sant.

Strul

Det var aldrig ett stort brak. Det var ljudet av ett sms som inte kom. En blick som vände sig bort när jag försökte möta den. En kväll då ingen sa godnatt.

Vi skriker inte här hemma. Vi strular. Tyst, långsamt, trassligt. Som en hörlurssladd som någon försökt rulla upp men som ändå ligger i fickan och hatar sig själv.

De säger att allt är normalt. Jag ser inte vad normalt ska kännas som. Är det normalt att gå med hörlurar på för att slippa höra skeden slå mot tallriken?

Jag saknar inte lugn. Jag saknar att våga luta mig mot det.

Tystnad

Det är inte tystnaden i sig som skaver. Det är den som kommer efter att någon nästan sa nåt. Det som hänger kvar när disken klirrar men ingen säger varför stämningen dog vid frukosten.

Vi har såna där pauser som är för långa för att kallas vanliga. De låter som "jag orkar inte mer" fast utan ord.

Jag pratar med väggen ibland. Den har bättre ögonkontakt än vissa middagar.

Och när någon väl säger något så känns det som en knytnäve i filt — inte för att det gör ont, utan för att det dämpar allt jag kanske ville svara.

Hudlös

Ibland känns det som att hela jag är utan överdrag. Som om någon glömt sy fast huden ordentligt. Allt nuddat blir ett blåmärke. Ljudet från köket. En kommentar. Ett skratt som inte var till mig men ändå gick rakt in.

De säger att jag tar åt mig för mycket. Men jag tar inte åt mig — jag har inget skydd mot att ta in. Allt går rakt igenom. Det fastnar i revbenen.

Att stå i klassrummet är som att stå naken i regn men låtsas att man bär regnjacka och leende. Jag vill ha paus. Inte från världen, bara från att känna allt i fel styrka.

Det där ingen pratar om

Det drar under huden ibland, inte som hunger men nästan. Som något som viskar utan språk, utan form — men som ändå vill bli svarat.

De säger att det är normalt. Men normalt känns inte alltid tryggt. Hur vet man om man vill eller om man bara reagerar på en blick som stannade kvar lite för länge?

Ibland känns det mer som en reflex än en längtan. Mer som att något i kroppen tränar på ett språk jag inte hunnit förstå.

Allt är svettigt och spänt. Som ett felknäppt plagg som nästan sitter rätt men ändå skaver.

Jag undrar hur man säger nej utan att låta rädd. Och hur man säger ja utan att låta som någon annan.

Styrka

De tror att styrka är att orka höja rösten. Men ibland är det starkare att inte explodera när man vill slå i väggen eller skrika genom huden.

De tror att styrka syns. Men den bor ofta i det osynliga. I att gå till skolan när hela kroppen vill gömma sig. I att hålla masken när någon säger “du ser trött ut” och man bara nickar fast man känt sig trasig i tre veckor.

Styrka är att svara “det är lugnt” och mena “håll ihop nu, bara lite till”.

Den märks inte. Den mäts inte. Men jag bär den varje dag som en jacka som ingen ser och som alltid är lite för tung för att någon annan skulle orka prova den.

Nästan beröring

Ibland känns det som att huden saknar någon den aldrig har träffat. Som om kroppen minns något som ännu inte hänt, men ändå lämnat spår.

Det är inget skrik i mig. Bara ett stråk. En längtan som rör vid mig inifrån — tyst, försiktig, nästan vänlig. Som när någon råkar nudda ens hand och man låtsas att det var en slump, fast hela kroppen blev kvar där.

De säger att det är naturligt. Men varför känns det då så ömtåligt? Jag vill inte jaga något. Jag vill bli kvar, där någon stannar utan att vilja mer än det vi redan rört vid

Att va kille

Ibland undrar jag hur det vore. Att ha kroppen riktad utåt, inte inåt. Att inte behöva be om utrymme utan bara ta det.

Att säga “jag vet” och ingen ifrågasätter det. Att slippa säga “förlåt” innan man ens börjat prata.

Skulle någon lyssna mer om min röst var mörkare? Skulle jag få vara arg utan att det blir kallt i rummet?

Jag tänker att det finns andra burar också. Att man måste vara tyst om vissa saker. Att man måste härda ut istället för att öppna sig. Jag vet inte vilket som är värst: att bli förminskad eller att aldrig få vara liten.

Det är ingen avundsjuka. Mer en undran. Som att stå utanför ett hus och fundera på hur det luktar inomhus när ingen ser.

Sjukdom

Min kropp beter sig som ett meddelande jag inte kan tyda. Feber i pannans skuggor, kroppen darrar utan att jag fryser. De frågar om jag har ätit. Men hur äter man bort oro?

Det är inte influensa. Inte mätbart. Det är en sorts lågintensiv krigszon mellan revben och självkänsla. Vissa dagar är bättre — andra dagar känns benen lånade och ögonen för trötta.

Och det värsta? När man är sjuk men ändå måste bevisa det. När tröttheten ser lat ut. När ensamheten ser ut som tystnad fast den skriker hela vägen ner i händerna.

Stolthet

Vissa dagar reser jag mig långsamt och det räcker. Ingen applåderar — men jag applåderar tyst inombords. För att jag inte raderade meddelandet. För att jag sa nej. För att jag inte log när jag inte ville.

Min stolthet är inte hög som ett torn. Den är låg, stadig, byggd av små val som ingen annan såg. Som att inte gå tillbaka. Som att våga ta upp plats utan att be om ursäkt i varje steg.

Jag bär den tyst, som en ring ingen ser men som sitter perfekt.

Anteckning från tröjlådan

> Jag vet att allt det här kanske inte räknas. > Att ingen kommer läsa det. > Eller att någon läser och tror att det bara är tonårstrams. > Men varje gång jag skriver > känns det som om jag får tillbaka något jag förlorade. > Något som kanske var jag. > > Idag var en dålig dag. > Men jag skrev. > Och det är också en sorts seger. > > // kl. 22:41 – med pennan i mörkret och tröjan som kudde.