Petris hud knottrar sig ända ut i vingspetsarna när de rör sig genom korridoren. Inte bara på grund av kylan som strålar från de tysta stenarna, utan också för att det känns läskigt. Det är som en gammal vampyrfilm. Han var ivrig att få upp porten och se allt som dolde sig där innanför, men nu när de ska till att göra det vill han bara vända om och springa ut igen. Han sneglar på sina kamrater som går där på varsin sida om honom. Peter, som sträcker sin långa hals upp och ned över väggarna medan han går, studerar dem med ett uttryck av fascination i det gröna ansiktet. Petrus, som vaggar fram på sina bastanta blå ben och breda fötter, gnider sina korta armar och släpar svansen i marken efter sig så att dammet yr. Och så främlingen långt där framme, lysande som en fyr i mörkret.

När de kommer till slutet av korridoren breder en stor sal ut sig. Tack vare ljuset från främlingen kan de se att där finns en stor eldstad, ett långbord med åtta stolar, kandelabrar med vaxljus, röda gobelänger med guldfärgade tofsar, en björnfäll och stora tavlor med träramar på väggarna. Det är som en medeltida festsal. Men vissa detaljer skär sig, ser ut att inte höra hemma där. På bordet, till exempel, står ett paket kalaspuffar bland några smutsiga skålar. En blommig morgonrock ligger slängd över en av stolsryggarna, och vid eldstaden står en blå dammsugare med sladden slingrande som en orm över stengolvet.

”Det var som…” utbrister Petri, men avbryter sig själv eftersom hans ord ekar, och det känns konstigt att höra sin egen röst. ”Eko, eko, eko” sjunger han sedan prövande och lyssnar förtjust när väggarna upprepar orden i kanon, som en liten Petri-kör.

Främlingen går fram till bordet och stoppar handen i kalaspuffspaketet, tar upp en näve och stoppar i munnen. Hon blundar och tuggar, så att knastrandet fyller rummet. Släpper ur sig ett njutningsfullt hummande och säger sedan:

”Ja, precis så. Det smakar precis som det gjorde. Nu minns jag. Morgnarna.” Hon vänder sig mot morgonrocken, plockar upp den, för den till ansiktet och tar ett djupt andetag genom näsan. Suckar, viskar: ”Mamma.”

Petri vet inte vad han ska tro. Hans hjärna slår kullerbyttor om sig själv när den försöker greppa det som händer. Han befinner sig på en plats som är både ny och gammal samtidigt. Det är helt galet och lite spännande, men mest förvirrande. Som vanligt när han är osäker, slänger han ett öga åt Peters håll. Han har rört sig bort mot trappan och undersöker något som finns under den. Det är en presenning som ligger slängd över en hög med saker. Längst ner sticker benen på två trädgårdsstolar fram. Det prasslar högljutt när Peter lyfter på presenningen och han hajar till när han får syn på det som döljer sig där under. Petri kilar genast dit för att se vad det är för något.

”Men titta!” utbrister han när han får syn på dockan, och vänder sig mot främlingen. ”Det är ju du!”

”Och här är vi”, hörs Petrus lugnt konstaterande stämma från en annan del av salen, som var dold av trappan när de kom in.

Nu kan de se att där står en soffa och en TV och ett soffbord, som av någon anledning är alldeles översållat av krukväxter. Alltsammans bär en slöja av damm över sig, men växterna lyser gröna och levande under det. Petri undrar först vad Petrus menade med det han sade, sedan får han syn på leksakerna bland växternas blad. Tre dinosaurier. En grön, en blå, en rosa. Det är för konstigt för att vara ett sammanträffande. Peter sluter upp bakom honom, lutar sig försiktigt över soffbordet och utstöter ett skeptiskt hummande.

Petri känner en kall kår krypa längs ryggraden och får ett infall att se sig omkring. Det känns som om någon betraktar dem utifrån, på något mystiskt sätt. Men han hinner inte fundera över fenomenet särskilt länge, eftersom främlingen redan har börjat bege sig uppför trappan, och med henne följer ljuset. Det blir mörkt där de står, så de skyndar sig efter henne. Trappan mynnar ut i en korridor med en dörr på varje sida. På båda sitter plastskyltar i grälla färger och mönster. På den vänstra står det IRIS och på den högra står det NOVA. Främlingen står framför den vänstra med handen svävande över dörrhandtaget, tvekande.

”Jag var knappt in till henne”, mumlar hon, så lågt att det nästan inte hörs. ”Hon var alltid för sig själv där inne. Jag minns bara den där stängda dörren, inte vad som fanns bakom den.”

Så är det som om hon ångrar sig. Rycker åt sig handen och går tvärs över korridoren till den andra dörren istället. Öppnar den och kliver över tröskeln. Kaskader av ljus söker sig längs väggarna och faller ner över möblerna som står där inne. En våningssäng full av gosedjur, intrasslade i ett täcke med stjärnor och moln på påslakanet. Under den ett skrivbord utrustat med färgpennor och målarböcker och pysselburkar. På andra sidan rummet en öppen garderob full av barnkläder. En byrå och en spegel, båda pyntade med klistermärken. Och så leksaker, överallt. Rummet fullkomligt svämmar över av dem.

Främlingen går fram till skrivbordet och börjar plocka bland papprena där, med ryggen mot dem så att de inte kan se henne gråta, trots att de mycket väl kan höra att hon gör det. Petrus smyger fram mot henne och lägger en försiktig hand på hennes axel. Hon snyftar till och vänder sig om, med en teckning i händerna. Hon håller upp den så att de kan se. Det är tre figurer målade på ett barns naiva, spretiga sätt. En med jättelång hals, en med stort huvud och korta armar, och en med vingar som flaxar frenetiskt ovanför ett stort trassel av olika gröna nyanser. Alla tre med vänligt leende munnar. Under figurerna står skrivet, med lika spretiga bokstäver:

PETTER. PETRÖS. PETTRI.

”Vad tycks?” frågar hon med ett vemodigt leende. ”Jag har gjort den alldeles själv.”