Nu står den på vinden.
Gunghästen mördaren hade
som barn. Ser dammet samlas
och det mjuka solskenet som
ibland letar sig in genom fönstret.

Den minns fortfarande det kalla
halvlama greppet och att han inte
ville gunga.

Den anade tidigt alla dåden men
kunde inget göra.
Mer än drömma om vildhästarna
på andra sidan atlanten.
Och den slutliga elden.

Och känna århundradena hasa
förbi mumlande att tids nog
kommer stäppen och det kalla
greppet ska för evigt släppa.

Och att tids nog blir även mördaren
fri från sig själv.

Och tids nog skall de två mötas igen.