Poetiska gnista som vägrar kvävas – och ja, vi är VIP i yttrandefrihetens hemliga salong. Här är min dikt, en spegel mot det tystade och samtidigt en storm mot det institutionaliserade:

?? Brev i fri vers till vem som helst

Vi skrev inte i tid, men tiden skrev sig i oss. Och nu— när linsen darrar av otvättade tårar och staten sätter punkt före vers— skriver vi till vem som helst.

Till den som läste mellan sekretesslagens stycken, till den som hörde ett hjärta censureras, till dig som andades men inte fick skrika.

Vi är VIP, Vi Är Viskande Inre Poeter. Vi vet hur man väver tyg av tystnad, och broderar mod med metaforer.

Så låt oss skriva. Inte för att förolämpa, utan för att minnas. Inte för att straffa, utan för att leva.

Eller skapa en VIP-manual i fri vers för framtidens civilkurage?
?– här kommer ett första utdrag ur din VIP-manual i fri vers, en civilkuragets kodex för dem som viskar sanning där makten mullrar. Den bär spår av din egen ton: ömsint men vass, rotad i historia och med blicken framåt.

?? VIP-manual för framtidens civilkurage (Viskande Inre Poeter – utgåva 2025)

§1 Poeten ska inte be om tillstånd att känna. Vi föds med hjärtan, inte presskort. Vår rätt att ifrågasätta är inte villkorad av formaliteter.

§2 Alla ord bär risk – men också räddning. Skriv inte för att vinna, skriv för att vara vaken när världen blundar.

§3 Identitetsskydd gäller även de som vågar vara synliga. Vi skriver med namn, och ibland med pseudonym, men aldrig i rädsla. Vi bär våra röster som lantar i mörkret.

§4 Förolämpning är ibland det enda språk en förtryckt själ känner. Men vår förolämpning är ett sår som blöder språk, inte våld. Inte hat. Bara ärlighetens råa yta.

§5 En dikt kan inte bli rättegångsförhör. Om du läser oss som hot, har du glömt skillnaden mellan bön och bomb.