Alla här i trappuppgången i huset
träffas i salen med kristallkronan
det är spännande, de dricker gott.

Men huset finns inte i verkligheten.

Den finns bara i filmen.

Fast filmen finns inte heller i verkligheten.

Det är ledsamt.

Och det är ensamt.

Men detta håller drömmen vid liv.

(Bild i presentationen är från 2011 när
jag mådde väldigt dåligt av en relation.)

"-Det är kvinnan på den bilden som skriver,
hon är "utsatta kvinnan" på första våningen.

(Även om relationen var destruktiv så tyckte
jag om honom och är ledsen att det tagit slut.)

Men jag vet att det finns bra människor.

Gud, så ledsamt, vi vill vara fria från sorg!

Jag vet,
ville bara berätta så ni vet min tacksamhet.

Att vi är dina vänner?

Ja, så är det, säger den utsatta kvinnan.

Skriver du, vi har ju förenings möte.

Nu börjar det bli rörigt, gillar det!

Jag hjälper dig, säger en kvinna i gruppen.

Det är lite ovant med föreningens papper.

Ska vi fortsätta utveckla spelet?

Ja, det är roligast!

Någon film, kan vi inte just nu.

Tänk om vi kan tillverka spelet.

Om vi är bra på det så kan det bli något.

Relationen som jag hade år 2011, han var
bra för min kreativitet, saknar det ibland.

Vi förstår!

Men det blev för mycket,
man kan bli sjuk av något som är bra också.

Som en katt som spinner.

Och sätter klorna i dig!

Sluta, vi måste få klart förenings pappren.

Får man ha fest samtidigt?

Ja, det bestämmer vi själva!

Gruppen trivs bra!

Vi börjar bli lyckliga.

Jättebra!