Emmy Natalie Moilanen hade gjort slag i saken och bestämt
sig för att resa till Malmö. Inom kort skulle hon och hennes
fiol och melodica landa på Sturup denna kväll i slutet av
januari. I bagaget hade hon också ett gäng folkmusiklåtar
hon fiskat upp på nätet, Snabbt kunde hon konstatera att
vintern också kommit till Skåne. Runt omkring vilade ett
snötäcke på dryga decimetern. Det hade hon inte väntat sig.
Att vintern hittills varit väldigt snörik hemma i Övertorneå
hörde ju liksom till årstiden. Snödjupet där var nog bortåt
85 cm eller mer. Så sin vana trogen hade Emma plockat med
sig både boots och marschkängor. Var man inte välklädd
nertill och en mössa upptill kunde en inte heller räkna med
att hålla värmen. Liksom kontentan av lärdomen norrifrån.

Och nu väntade Emmy sig äntligen träffa Steve Uusisalo som
hon mött på marknad i Övertorneå 2021. Men så blev icke
fallet. Hon blev istället välkomnad av en Ronald Labråten och
Allan Svedjedal. Båda på teknisk kurs i statsdelen Hyllie, Malmö.
Emma hade tidigare skickat Steve en selfie via mejl så grabbarna
hade inga problem med att lokalisera Emmy. Såklart undrade hon
vart Steve tagit vägen, och de svarade helt enkelt att han vaktade
barn. Om barn eller egna ungar var inte en rad skriven, så Emma
var förundrad och smått besviken, men sköt det tillfälligt åt sidan.

Ronald och Allan som båda spelade med i Steves Kombo, tidigare
Bluegrassers, hade bara vistats i stan sen oktober året före. Större
delen av deras tid upptogs av studier till data-arkitekt. Utbildning
treårig,innefattade ett halv års praktik på valfritt företag. Ronald
såg sig en framtid som datakonsult inom nåt företag i hemstaden
Sundsvall. Allan däremot tänkte sig liv som egen företagare i
databranschen. Trots sin uppväxt i Västervik, var han öppen för att
arbeta nånstans i Skåne eller Halland. Och till folkmusikgänget
hade de båda tillfört durspel, flöjt, banjo och cembalo. Ändå var
förhoppningen på Emmy och hennes deltagande stort. Hon
förväntades tillföra den musikaliska ’nerv’ som bandet sa sig ha
saknat. Fiol, sång acapella och stämsång och en knippe fräscha
låtar skulle göra susen.

När Emmy väl inrättat sig på hotell nära Triangeln började tankarna
samlas. Malmö var ju på intet sätt obekant, eftersom hon bott på
Plaza Hotell vid ett tidigare besök. Redan då hade hon konstaterat
att Malmö var sinnrikt och logiskt uppbyggt och planerat. Smidigt
att lotsa sig fram genom torgen. Här fanns Stortorget, Gustav Adolfs
torg, Triangeln där bussarna samlades, anrika Möllevångstorget och
Nobeltorget. Och Södra Förstadsgatan vilken löpte ända från
Davidshallsbron till Dalaplan. Av sin bror hade hon fått berättat om
danspalatset Baldakinen med nattklubb Seaside som tyvärr ekat ut i
tomheten. Och själv hade hon bevistat Club Etage vid Stortorget och
nån bra ungersk restaurang som hon dock glömt namnet på. Skiv och
vinylaffärn Musik & Konst vid Triangeln inte att förglömma. Och
CD-skivan Steve lämnat och bett henne lyssna på hade visserligen
gett Emmy gett mersmak, men tyckte likväl reportoaren var för
Bluegrassmässig.

Efter en stadig frukost nästa morgon hörde Emmy en bekant stämma
vid hotellfoajén:

- Moi. Är väl mig du väntat på. Och där stod Steve i egen hög person.
- Herre jestanes är det du, utbrast Emmy.
- Men skynda dig. Parkeringen är dyr. Vi tänkte repa uti Oxie. Vi har
fått hyra in oss på ett allaktivitetshus.
- Men en kram kan jag väl ändå få, sa Emmy smått irriterat.
- Å förlåt, klart du ska.

Några ögonblick förflöt och Emmy gillade höra hans klingande
stämma och möta hans varma blick igen. Hon liksom svävade in
i hissen upp till tredje våningen och greppade sin fiollåda, och ett
antal noter hon valt ut. Sen glömde hon aldrig sina halspastiller.
Så bra för sångstämman och en fräsch andedräkt.

- Vi har reptid mellan åtta och tolv varje tisdag och torsdag så det
gällerpassa på. Sen pågår annan kulturell verksamhet. Och förstås
andra band som ligger i träning. Finns ju sen en del musikställen
att lira på. Men ändå inte så fett för just traditionella låtar, sa
Steve efter att ha susat fram i tystnad några minuter.

- Men ni spelar ju bluegrass och lite modernare saker, inflikade hon
- Vi försöker bredda oss och hitta ny reportoar. Du Emmy, har nog
det vi behöver i både sång och låtval. Ser att du har mapp med dig.
- Den går bra, bilen. Är det Volvo du kör?
- Jo, en Volvo 164 med skinnsäten och större motor. Lite mer lyx
än vanliga 140-serien. Gått endast 23000 mil, trots att de är en 73:a.

Och frågan som Emmy brottats med var ju den om varför Steve inte
mött upp på Sturup som hon så länge sett fram emot. Flickvän hade
han ju sagt sig ha. Men nån unge hade han överhuvudtaget inte
nämnt. Så hon slungade naturligtvis ut frågan:

- Har du barn Steve?
- Du menar varför jag inte dök upp på Sturup. Sanningen är enkel.
Vår vokalissa Katrin som jag från och till hängt ihop med senaste året
har en son med sin före detta kille Klas. Och efter de varit åtskilda har
de på nåt sätt hittat tillbaka. Igår var Katrin och Klas bjudna på
middag hos hans bror Anton. Han fyllde år och jag ställde upp som
barnvakt.Men grabben på snart fem är det inget problem me’. Så där
är vi. Katrin har sagt att hon för egen del inte ser nån fortsättning
i bandet.
- Ok. Resten kan jag fylla i, sa Emmy med självklar stämma.

Vokalistrollen fick nu Emmy ta på sig. Det hela startades upp med
Emmys instrumentala val ”Marsch från Bullaren”. Överlag tycktes
denna tradlåt i A-dur falla alla på läppen. Sen följde ”The girl who
was poorly clad”; en ovanlig och lite sorgsen engelsk folksång med
Emmy på sång och fiol, Steve på mandolin, Ronald me’ durspel och
Allan på banjo. På den följde den australiensiska ”Evalina mazurka”
som Emmy grävt fram på nätet, den amerikanska ”Green leaves of
summer” och som grädde på moset Frödings ”Strövtåg i hembygden.”
Steves Kombo lät enligt Steves mening för första gången som ett
fullfjädrat modernt folkgäng. Och när Steve och Emmy senare efter
repetitionen träffas på tu man hand lät reaktionen inte vänta på sig:

- Vilket flyt vi fick till och helt din förtjänst Emmy, Men faktum är att
jag redan första gången, där i Övertorneå, fattade tycke för dig Emmy,
sa Steve spontant och med känsla. Och hoppas vi fortsätter på den
vägen.
- Jag tror minsann känslan ömsesidig, svarade Emy med slutna ögon.
Och kyssen lät inte vänta på sig.