Nu är vi här! - vid bäcken.

Sa han medan fötterna plöjde gräsets skog. Han sa så och han sa det åter.
Varje gång han passerade platsen spetsade han minnesmärket i sitt hjärta.
En landtunga. En fåra. På båda sidor var branter och där hade den svarta lådan en gång tumlat. Och dikten om hur man närmade sig hemligheten; förbi, rakt på eller strax underifrån glömde han ej. Från pil till pil hade han gått och korsat träden i denna gudomliga frihetsakt.

Ännu syns hans siluett. Ännu, ännu…en svagt ljusgrå med gardinkanter.

Han fumlar efter telefonen. För att igen få ur sig detta om allt och inget särskilt. Ett slags rop i livets outröttliga försvinnande parodi.

Tyvärr,

brusar den lilla bäcken nu i salar av tomhet och omistlig sly,

bara.

Jag lägger mig i det doftande gräset fullt av strävhet, kryp och dryck. Låter bäcken visa mig, pulsera mig.