moln skrapar mot himlen,
årstiden tunnas ut som hår,
träden faller av stormarna.
deras guldörhängen
blir till grova kryckor
för det osynliga.
gullrisen lämnar sina kroppar,
bleknar som en sak gör
när dess ord föds,
då snöret klipps av.
detta hus jag föddes till
har jag känt förut.
dess höjdpunkt och omkrets
i länder över hela jorden
är alltjämt närvarande.
jag har sovit i papplådor
som inneboende i sovsalar
i förändrande världar,
världar bortom räckhåll.
molnens kilskrift
skrivet och omskrivet.
en sparvs stavelse när den flyger
genom skymningen ovanför
flodens grå skulderblad.
i min scriptoria
trollsländor som nitar luften
och cikador som bloggar smått
och kretsar omkring.
säg mig då,
varför är jag lika nödvändig
som himlens blå sår
när natten öppnar sig som resväskan
du tror att du har packat upp.
du kommer bara att ha ord
tomma och vikta
som gamla kläder du skall ge bort.
lite rök i deras fållar
och stjärnorna cirklar
runt sina lägereldar
sjungandes sånger av ånga och damm.
molnen tycks komma och gå
genom månens projektor.
min stumfilm fyller
landskapets biograf
vilket är anledningen till
att stenarnas ansikten
flimrar på silverfältet.
ett språkfält
fullt av de ord som släckts
och de som tyst placerats
på sina öde platser,
de du trodde var förlorade
men misstog dig på.