Arlington Phepps passerade de gamla arbetarbostäderna i Tendero och njöt av tanken på att han aldrig mer skulle behöva sätta sina fötter i ett av områdets nedslitna tegelbyggnader eller beblanda sig med lodisarna på trottoarerna igen. Det var härifrån han kom och det var detta som han lämnat bakom sig för att aldrig mer återvända till. Symboliskt porlade han upp ett glas martini åt sig själv där han satt i det svarta läderbaksätet. I en hastighet av fyrtio kilometer i timmen förflyttades han bakåt i tiden men väl medveten om att han snart skulle vara tillbaka i de välbärgade områdenas trygga sköte som han lärt sig att kalla för sitt hem. Arlington hade gjort sig ett namn, han hade tjänat en gigantisk summa pengar på kort tid och sedan tjänat ännu mer på att investera dessa förnuftigt. Han var bevisligen värd bättre än slumkvarteren i Tendero.

”Tony, stanna!” beordrade Arlington sin chaufför och den svarta limousinen saktade in och stannade intill vägkanten varpå multimiljonären vevade ned sin tonade fönsterruta och stack ut huvudet.
”Här sköts Rigobert Forrester.”, sa han med avsmak i rösten.
”Mhm?” mullrade Tony fram till svar, ovan som han var vid att bemöta något annat än tydliga order. Något som både herr Phepps och Tonys fru kunde beskyllas för.
”Rigobert var en klasskamrat, en vän.”, berättade Arlington vidare och sörplade i sig martinin. ”Han var springpojke åt en lokal smågangster, Syevchuk, men han hamnade i klistret efter att blivit bestulen på varorna han skulle leverera så de sköt honom. Pang! Rakt i pannan. Hjärnan rann ut på trottoaren och blodet ned i kloakerna. De hemlösa frossade på palt.”
”Palt?”
”Jäpp, det blev en tjock röra av blod och avloppsvatten där nere, palt. Det är vad som sägs i alla fall.”
Tony skakade håglöst på huvudet och mumlade något som inte gick att tyda.
”Jag var med när de sköt honom.”, fortsatte Arlington och vred sig lite nervöst i baksätet som knarrade som ett par slitna kängor.
”Du…?”
”Nej, nej, nej! Jag var med Rigobert, på väg hem från skolan. De sköt honom mitt framför näsan på mig och jag fick blod över hela mig. Det gick aldrig bort från kläderna men vi hade inte råd att köpa nya. Minst en gång i veckan iklädde jag mig Rigoberts blod.”
”Det är andra bullar nu, sir.”, sa chauffören osäkert.
”Tony, det är ett helt annat bageri.”

”Maurice, måste vi använda cape?”
”Tio dollar.”, sa en tvär expedit och tog emot några sedlar från bastant, lång och knölig man, med yvigt grått hår och lite för långa armar. Han var klädd i svart munkjacka med huvan uppe.
”Vi måste använda cape.”, svarade han sin kompanjon.

Limousinen passerade ett nedgånget närköp och utanför detta hade en diger samling ungdomar samlats. Arlington såg nostalgiskt mot platsen där ungtupparna visade upp sig och bad chauffören att svänga in på en sidogata.
”Här framme… Precis här.”
”Här? Det låter otroligt i mina öron, sir.”
”Där växte jag upp.”, sa Arlington och pekade upp mot ett fönster på tredje våningen där persiennerna var neddragna men inte helt tilltäppta så att de lät ett sövande grönt ljus strömma ut. ”Det här huset gjorde mig allergisk mot tegel, Tony. Allergisk.”

”Maurice, jag tror inte att jag klär i cape.”, gnällde en röst.
”Håll käften Morris innan jag spöar skiten ur dig!” skrek en annan som tillhörde en bastant man och grep tag om en ynklig siluett som den knuffade ner till marken. Den klent byggda mannen vid namn Morris reste sig upp och försökte att dölja sitt snyftande genom att lägga en hand för huvudet.
”Du sa att du skulle klara det här. Om du inte klarar det är det bara att dra! Varken jag eller bossen gillar ynkryggar. Sluta lipa!”
Maurice himlade med ögonen och fortsatte sedan att gå. Efter sig, som en skrämd hund, kom Morris som var så fullt upptagen med att hindra flödet av tårar att han för en kort stund helt glömde bort att han inte klädde i cape. Han stoppade omotiverat ett finger i högerörat och rotade planlöst och resultatlöst runt i de gyllene fälten.

Parken var en fröjd för ögat eftersom allting är relativt. Träden var knappast gröna då de anpassat sig efter omgivningen och antagit samma gråbeiga ton som människor på sin dödsbädd och gräset gjorde en usel imitation av asfalt. Hur som helst framstod den som en färgklick i det tegelbruna, asfaltsgråa området som respektlöst döpts till Tendero. Ynglingar samlades i parkens norra del för sina primitiva parningsritualer och de äldre höll till i den lummigare södra delen som inte var lika sönderslagen som de andra delarna av parken. Här och var i buskarna satt langarna och väntade på kunder och intill statyn av stadens grundare Heinrich Heller stod en handfull prostituerade lutade. Röda läppstift och korta röda kjolar stack ut som en tydlig kontrast mot den grönfärgade bronsstatyn. En rullstol låg omkullvält intill en exotisk uppvisningsbuske och någon skrek förtvivlat efter hjälp. De prostituerade filade naglarna lite extra noggrant, en langare flyttade in en buske en bit längre bort och de som bara gått till parken för att ta en promenad i den artificiella naturen valde en annan rutt. Arlington Phepps bad sin chaufför att svänga in på den lilla makadamväg som utgjorde parkens huvudled och den limousinen krängde likt en fet, svart larv på en synål uppför vägen. Den passerade Heinrich Hellers bronsarsle och fortsatte längs vägen tills en stor ek uppenbarade sig och miljonären bad Tony att stanna. Han pekade mot en söndersparkad träbänk under ekens majestätiska kronverk.
”Här fick jag min första kyss.”, berättade Arlington nostalgiskt. ”Maevis Tinkler, hette hon. Inte världens snyggaste precis men välsvarvad och munvig, om du förstår vad jag menar.”
Han satt med blicken fokuserad på bänken som om någon limmat fast hans ögon i den tonade rutan och märkte inte vad som pågick runt omkring bilen. Ur buskarna kom stenade lycksökare och förundrades över detta mastodontfordon. De hade aldrig vågat röra bilen eftersom de antog att den tillhörde någon mäktig och inflytelserik gangster men det lugnade inte Tony som nervöst stirrade omkring sig.
”Sir, vi borde nog köra härifrån.”
”Vi ristade in våra namn i eken där. A hjärta M. Hon var min första kärlek. Ja, hon är väl min enda kärlek… än så länge.”
”Mr. Phepps, vi borde nog köra härifrån.”
”Nej, nej. Vi kom ju precis hit.”
”Vi är inte ensamma längre.”
”Det kan man inte begära under ett parkbesök, Tony. Var tusan kommer du ifrån?”
”Buffalo, sir. Vill du vara så vänlig, titta ut genom en annan ruta? Sir!”
Arlington bytte motsträvligt perspektiv och såg hur folk hade strömmat till platsen för hans första kyss. Han förstod att det inte hade med hans ungdoms kärlek att göra och satt i en tyst stund av ängslan och funderade över vad han skulle göra. Han hällde upp ett glas martini och vevade ner en ruta.
”Gamle man, ta ett glas!” ropade han till en skäggig lodis som stod med alla sina ägodelar i en stulen kundvagn och betraktade spektaklet. Han tog ödmjukt emot drinken och tackade.
”Arlington Phepps, mina damer och herrar!” gol Tony cirkuslikt ur sin nervevade ruta och började sedan baka bilen, den långa vägen tillbaka. Arbetsgivarens tankar kretsade ännu kring Maevis Tinkler.

”Ge ungen stryk nu’rå!” manade Maurice sin imbecilla kollega och höll fram ett barn framför ansiktet på honom. ”Du sa ju att du kunde.” Urin droppade nu längs den unga pojkens byxben och ned i asfalten.
”Men han är så liten…”
”Det är väl inget problem för någon som du, en känslolös gangster. En psykopat. Var det inte så du sa?”
Morris tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen var i närheten. De hade stulit barnet utanför en skola och sprungit några hundra meter och in i en gränd mellan två övergivna fabriksbyggnader. Han slöt ögonen, sträckte fram en hand och gav ungen en lavett som om någon piskat till hans kind med en servett.
”Bättre kan du!” hetsade Maurice.
”Ser du inte att ungen tjuter av skräck! Det räcker nu.”
Ungen hängde fortfarande i den storvuxna skurkens grepp och dinglade men inte syntes det några tårar i ögonen på honom. Morris signalerade åt barnet att börja gråta. Istället skrattade han åt det lustiga minspelet. Maurice satte ned ungen på marken, höll honom i örat och beordrade honom att inte berätta om det här för någon och gå raka vägen tillbaka till skolan men ungen hade bättre planer. Han svängde in i en spartanskt utfylld matvarubutik och gick ut ur den igen med hela dagskassan i fickorna. För den gick snorungen och köpte godis i en annan affär.
”Du är helt jävla hopplös Morris. Hur fan ska du kunna hantera ett vapen?”
”Vapen?”, frågade Morris förskräckt.
”Jäpp, med automatkarbin.”, förkunnade Maurice nöjt.
”Okej, så här är det; när jag sa att jag ville vara med så visste jag ingenting om varken skjutvapen eller cape.”
”Drar du dig ur då?”

”Mr. Phepps, Leonard Coltrane undrar var du håller hus. Du skulle ha varit här för en kvart sedan. Coltrane gillar inte att vänta.”
”Be honom köra upp en iller i arslet då.”
Limousinen fortsatte sin makliga resa genom Arlingtons förflutna. Han hade passerat sin gamla skola, basketplanen och brandposten som han en gång för länge sedan hade sprängt i luften just som en hel klass från den katolska flickskolan passerat. Givetvis hade han njutit då. Det gjorde han även nu, trettio år senare. Så många minnen som denna lilla åktur återuppväckt i hans inre. Allt det som på något sätt banade väg för hans framtida liv i lyx. De passerade fortfarande tegelbruna och cementgråa hus när Arlington än en gång bad Tony att stanna.
”Maevis bodde här, i huset med den blå dörren. Jag måste se om hon bor kvar.”
”Sir, du borde inte. Det är farligt.”, avrådde chauffören honom.
”Tony, det här är mina hemtrakter.”
Det hade blivit ett ensamt liv för Arlington. Pengar hade han haft och de fysiska begären hade det aldrig varit några problem att stilla men den enda, sanna, kärleken han hade upplevt i sitt liv hade utspelat sig för många, många år sedan. Han hade aldrig riktigt glömt bort Maevis men hade heller inte känt samma intensiva längtan efter henne på länge som han nu återigen gjorde. Han förstod att chansen att hon skulle bo kvar var minimal men han skulle åtminstone få känna det kemiska hoppet rusa genom hans kropp och den nostalgiska känslan av att knacka på den blå dörren. Kanske kunde det bli något igen. Han försvann i tankarna på den första kyssen medan han lunkade fram över vägen med Tony, fortfarande verbalt avrådande, i hasorna.

”Lägg pengarna i påsen!”, skrek en stor, maskerad man med cape och slängde iväg en slitstark påse över golvet. Han insåg att allt inte skulle få plats och pekade på en ryggsäck som stod lutad mot en vägg i den snålt möblerade, trånga lägenheten. ”Och i ryggsäcken! Schnell!”
”Det betyder snabbt.”, förkunnade den andra maskerade mannen och pekade parkinsonsskakigt på en man i dreadlocks med sitt vapen. Personerna som fått detta oväntade besök packade påsen och väskan full med pengar och bad med händerna bakom huvudet om att få sina liv skonade.
”Jag klarar det rätt bra, va? Maurice?”
”Käften! Du skulle ju inte säga mitt namn din förbannade idiot!” skrek Maurice och vände sig om så att han stod med gevärsmynningen riktad mot Morris. Mannen i dreadlocks såg sin chans och tog tag i både påsen och väskan och sprang mot dörren och tacklade ned Morris på vägen. Han nådde aldrig fram till den och föll ihop med tre hål genom kroppen.
”Idiot.”, suckade Maurice medan hans kompanjon reste sig upp från golvet och stirrade på den döda kroppen.

”Sir, stick!” ropade Tony efter sin arbetsgivare och slängde sig raklång efter honom medan han i själva fallet insåg att han inte var ensam om att falla. Arlington Phepps, med högerhanden höjd för att knacka på dörren, sjönk långsamt som Titanic mot den hårda asfalten med tre hål genom kroppen som hoppet fortfarande rusade genom. Maevis Tinkler öppnade inte dörren för honom igen men det gjorde å andra sidan ingen annan heller och Arlington fick aldrig veta om hans första kärlek bodde kvar eller inte men det lät honom lämna världen i ett behagligt tillstånd. Den hårda asfalten i Tendero kändes som bomull.