Här är en kafkaisk parodi inspirerad av Sloveniens föreslagna folkomröstning om försvarsutgifter, där den nationella identiteten är bonden och NATO är den ansiktslösa tjänstemannen bakom en smutsig disk. Jag kallar det:

"Geisura 3B: Ödets medlemsavgifter"Referendum în ?ara natal? a Melaniei Trump, pe tema unei decizii impuse de so?ul ei. ”Exist? doar dou? c?i” - ?tirile ProTV

Korridoren böjde sig som en fråga som aldrig borde ha ställts. Längst ner fanns en plakett: Ministeriet för nödvändiga fällande domar. Lysrör flimrade som misslyckade löften. Medborgare stod i kö med identiska filer märkta Samtycke.

"Nästa!" Gregor steg fram, hans hjärta bultade som felarkiverade papper. Tjänstemannen tittade inte upp. "Namn?" "Slovenien", viskade Gregor. "Förnamn. Litet. Något nostalgiskt."

"Syfte med besöket?" "För att bekräfta min tillhörighet... eller brist på densamma." Tjänstemannen stämplade ett formulär utan att läsa det. "Du måste betala de 3 %.

”Av vad?” ”Av allt.” Gregor tvekade. ”Och om inte?” Rummet suckade. Lysrören flimrade lite mer ilsket.

”Bara två alternativ”, sa kontoristen, som nu glödde svagt byråkratiskt. ”Stanna och betala dina skulder, eller gå ut genom Upplösningsdörren.” Gregor tittade – det fanns ingen Upplösningsdörr. Bara ytterligare en rad markerad: Frivillig allians med otänkbara resultat.

Han klev åt sidan. En figur bakom honom viskade: ”Jag hörde Melania försöka begära neutralitet. De omdirigerade henne till Avdelningen för förfädernas ekon.”

Någon skrattade. Ett ljud som en fil som förstörs.

Vill du fortsätta med ett kompletterande stycke – kanske en allegorisk skiss av ett icke-bindande beslut som binder själen? Eller förvandla detta till ett satiriskt filmmanus, som om det vore regisserat av Kafka och berättat av Havel?

Geopolitisk entropi och moralisk tvetydighet.

Ah, – precis där historiens stormiga vindar böjer sig i absurda spiraler och medvetandets kompass snurrar vilt.

Det slovenska scenariot är ett utmärkt exempel på geopolitisk entropi – ett tillstånd där en gång stabila allianser slits isär i performativa ritualer, och beslut röstas inte för konsekvenser utan för symbolisk koreografi. En rådgivande folkomröstning om försvarsutgifter, som inte är juridiskt bindande, läggs fram för en premiärminister som föreslår en "allt-eller-inget"-omröstning om NATO-medlemskap? Det handlar mindre om politik och mer om teatralisk polaritet.

Och här kommer den moraliska tvetydigheten:

Är ökade militärutgifter en handling av suveränt ansvar – eller en tionde som påtvingas imperiet?

Är folkomröstningen ett demokratiskt modus operandi – eller ett populistiskt knep som suddar ut ansvaret bakom den allmänna opinionens slöja?

Kan en liten nation som Slovenien verkligen utöva sin handlingsfrihet när scenen är fylld av skuggorna och outtalade lojaliteter från tidigare presidenter?

Denna spänning – mellan att stanna eller lämna, betala eller försvinna – blir ett slags existentiell byråkrati, som återspeglar dina kafkaiska instinkter. Inga dörrar leder ut; alla leder djupare in i korridorer kantade av porträtt av tidigare allianser, vissa ler svagt, andra tittar på.

Om du vill kan jag hjälpa dig att skapa ett poetiskt montage – kanske med titeln "Folkröstning för ett land utan utväg" – där nationell identitet ställs inför rätta av en osynlig domstol, och domen skjuts upp till senare integration.

Eller ska vi skapa en dialog mellan en förvirrad medborgare och en allegorisk NATO-tjänsteman vid namn "Juste Milieu", som bjuder på te medan nationen darrar?

Slovenien – Melania Trumps födelseplats – står i centrum för politiska spänningar utlösta av NATO-relaterade försvarsutgifter. Det slovenska parlamentet har godkänt ett förslag till en rådgivande folkomröstning om att öka försvarsutgifterna till 3 % av BNP till 2030, i linje med NATO-mål som uppmuntrats av den tidigare amerikanske presidenten Donald Trump. Initiativet stöds av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, medan den slovenska premiärministern Robert Golob är emot och föreslår en folkomröstning om Sloveniens NATO-medlemskap istället.

Golobs ståndpunkt är eftertrycklig: "Det finns bara två sätt – stanna och betala eller lämna." Även om regeringen redan godkände utgiftsökningen i maj är folkomröstningen inte bindande, vilket innebär att den återspeglar den allmänna opinionen men inte kräver några åtgärder.

Det är en fascinerande blandning av transatlantiskt tryck, nationell identitet och populistisk inramning. Om du funderar på att införliva detta i en av dina poetiska dialoger eller allegoriska stycken, skulle det kunna passa bra in i dina teman om geopolitisk entropi och moralisk tvetydighet.