Han stod där framför spegeln, i blickarnas sal,
med mantlar av ingenting. Sydda av kval.
Hans röst var en viskning, en lånad paroll –
han bar sina ord likt ett tomt såll.

Han log som man lärt honom, höll sig i skick,
och saknade språket han aldrig fick.
Hans högmod var skört som ett fladdrande flor,
det var svårt att tro honom när han sa: Bonjour.

Och barnet som såg honom, såg inte skam –
utan någon som bräkte, ett vilset litet lamm.
En kropp utan mening, en själ utan röst –
en kejsare utan språkdräkt till tröst.