Han stod där framför spegeln, i blickarnas sal,
med mantlar av ingenting. Sydda av kval.
Hans röst var en viskning, en lånad paroll.
Han bar sina ord likt ett tomt såll.

Han log som man lärt honom, höll sig i skick,
och saknade språket han aldrig fick.
Hans högmod var skört som ett fladdrande flor,
det var svårt att tro honom när han sa: Bonjour.

Och barnet som såg honom, såg inte skam
utan någon som bräkte, ett vilset litet lamm.
En kropp utan mening, en själ utan röst,
en kejsare utan språkdräkt till tröst.