Det har varit tunga dagar två. Igår fredag följt en älskad vän, kollega och tillika mentor till hans sista vila, idag kört trettio mil ner till min morbror bara för att med tungt hjärta konstatera att kostymen med svart slips jag bar igår snart är på igen.

Två män, två personligheter så lika men ändå så olika. Konstnärliga i sina skilda skrå där min mentor lärde mig handlaget i hantverket, där min morbror skapade konst för öga på vägg och hylla.
My Way framfördes på min väns begravning, en text som för dem är signumt för de personligheter de var och för min morbror, fortfarande är. De har alltid gått sin egna väg, gjort det de velat men alltid tagit hänsyn till nära och kära. Varit raka och ärligt alltid sagt vad de tyckt och tänkt.. det finns så mycket djup i dessa två som jag har svårt uttrycka i ord men på något sätt formade de sin omgivning så att de var lätta att ha vid sin sida.
Tårar föll vid en grav, tårar föll milen hem. Det var sanna tårar av saknad, sanna tårar av sorg över att se min morbror så av cancer så sliten och trött men där, blandat i de tårarna fanns även tårar av självömkan för vilken väg blir 'min' My Way
Mitt hjärta, min kärlek, ömhet och tillit har jag redan gett bort, det vittnar mina väggar om, det vittnar bilder i mobil om. Det vittnar orden jag ömt viskar var kväll och morgon när jag lätt kysser ett slitet fotografi om, så vad finns det kvar för "My Way" Vart ska jag finna något som för de tio, kanske femton åren jag har kvar skapar en lust och kärlek i mig då jag aldrig får höra orden, aldrig får framföra dem. Aldrig mer njuta ordet kärlek.

Jag går min egna väg, det gör jag och har alltid gjort. Valt den väg jag går idag för där i, i den vägen bor min sanning. Den är den jag blev, att genom livet gå med ett sinne så tungt och fyllt med kärlek

That become My Way..