Under trettio mil söderut igår våndades jag, inte över att träffa min sjuka morbror utan för om jag efteråt skulle fortsätta söderut ytterligare i sextio mil, bara för att få se henne en sista gång.
Efter besöket på Axlagården och min sjuka morbror körde jag en bit norrut utanför samhället. Stannade på en öde parkeringsplats där jag tog upp vykortet som alltid är med, blickade in i leende vackra ögon och tänkte. Om jag kör söderut det är ju bara en kort sträcka vet du, en kort sträcka för att få träffa dig som visade mig vad riktig kärlek verkligen är.. skulle du bli glad då, le som på kortet i min hand eller skulle jag förstöra för dig, dit du kommit nu. Det var de sista orden i den tanken som avgjorde.
Under tårar kysste jag vykortet innan jag försiktigt la det på sätet bredvid och fortsatte norrut. Aldrig skulle jag vilja såra henne eller förstöra för henne och hennes liv.. för det har jag ju för en evighet sedan lovat då jag sa att jag står vid din sida genom eld och vatten..

aldrig ska jag stå mellan dig, dina val till livet för att finna din lycka