En stilla betraktelse kring det performativa läsandet

Det händer inte sällan att jag slår mig ner på ett kafé med en bok. Men nyligen stötte jag på ett begrepp som fick mig att stanna upp mitt i det som annars är en självklar ritual.
I en artikel i The Guardian och nu senast i SvD omnämns "performativ läsning" som ett slags kulturellt tabu. Att öppet läsa en bok på offentlig plats, särskilt om bokens titel antyder tyngd, kan numera väcka misstanke om poserande. Läsakten tolkas inte som ett inre behov, utan som en yttre markering: se hur bildad jag är, se vad jag läser.

Detta väcker frågor som sträcker sig bortom det konkreta kafébordet. Finns det en autentisk läsning? Måste litteraturens möte med individen ske i det fördolda för att vara äkta? Eller är all läsning, i någon mening, performativ? Vi bär trots allt våra böcker som vi bär våra kläder – medvetna om att de signalerar något, vare sig vi vill det eller inte.

Kanske är det idag just litteraturens långsamhet, dess krav på fördjupning, som gör den misstänkt. Att läsa böcker kräver koncentration och frånvaro. En frånvaro från de sociala mediernas snabba ordväxling och omedelbara bekräftelse, och därmed ett slags trots. Men när detta trots utspelar sig i offentligheten riskerar det att tolkas som strategi snarare än ett inre behov.

Själv är jag kluven. Jag vill gärna tro att jag läser böcker för lärandets och kunskapens skull. Men samtidigt vet jag att jag aldrig tar med mig vilka böcker som helst ut. Det är sällan, eller snarare aldrig, en deckare. Oftare något med viss tyngd. Är det då fortfarande läsning – eller har jag börjat spela en roll?

Men kanske är det en falsk motsättning. Det performativa behöver inte vara falskt. Medvetet eller omedvetet spelar vi i någon mening alltid en roll i det offentliga rummet. Så jag kommer att fortsätta läsa mina böcker på kafé – oavsett vad omgivningen tycker.

Copyright © 2025 Göran Gustafsson. All rights reserved
(may not be used anywhere, without a written permission from the author.)