Det är nästan bara de utslagna människorna som ger mig kärlek och visar intresse för min kärlek. För övrigt är det trygghet, bekvämlighet, apati och koma som gäller, egoism. Det är så samhället fungerar eller inte fungerar. Det finns ingen medkänsla och offervillighet, ingen respekt och inlevelseförmåga. Ingen annanstans är de utslagna människorna så tröstlöst och hopplöst utslagna som i Sverige, ett välfärdsland där den psykiska ohälsan skenar och eskalerar mot nya rekordnivåer. Var sjätte timme tar någon olycklig och förtvivlad själ livet av sig. Ensamheten som
breder ut sig och en inre kramp och ångest.
Djävulen som observerar och njuter fullt ut i ett schizofrent mörkersamhälle som vimlar av sverigedemokrater och moderater som rent tvångsmässigt sprider sina sjuka ideologier.
Sverige är det allra mest destruktiva landet
med en ondska som ständigt tär på livsglädjen.
Hos katterna och de utslagna kan jag
känna Guds närvaro av kärlek så starkt
och hos vissa fåtaliga undantagsmänniskor.