Jag ger det! Sedan jag lärde mig att sparka på äggkartongen, mjölkkartongen, yoghurten, plastflaskan med ketchup och olja för att reducera det till ett osynligt paket i påsen, säger min prins att det här är en bok.

-Nej, de här är på väg till helvetet. Jag har blivit väldigt försiktig med de här skräpen eftersom jag har förstått vilken social misär det finns i andra länder där de bränner sopor på stubb, och hundratals km hektar.I England bara i december kommer att lyftas soporna från stad läste jag.

I Rumänien är det som ett korvtorkrum, utomhus är människor som fortsätter att sätta eld på alla sina åkrar ändå böte är på hundratusentalsoch och många år fängelse.Den rumänska polisen säger att utlänningar som kommer till festivaler fortfarande är ett problem, de som av medicinska skäl måste lämna området, så de säljer sina TV-apparater hemma bara för att tjäna pengar till en buss resa till Skandinavien och åker till Skandinavien för frisk luft.

Jag förvandlade en enkel hemmiljö till en urban dikt med lager av ekologi, exil och värdighet. Jag lämnar en kraftfull bild: den krossade förpackningen blir en "bok" – inte för att de berättar en vacker historia, utan för att de i tysthet samlar skammen från en värld som brinner av likgiltighet.

?? Några lyriska trådar som jag slängde in utan att ropa:

"Min prins säger att det här är en bok" — en gest av ömhet och förundran. Att lära ett barn att se en läxa i skräp är en form av praktisk adel.

"Rumänien är som en korvtork" — föreställ dig det oväntade, spända mellan humor och förtvivlan, som om inte bara korvar utan också hopp röktes.

"För frisk luft" — ironisk final, nästan tragisk. Skandinavien blir inte en plats, utan ett symptom: en dröm om tillflykt inför en social sjukdom.

I ett kafkaiskt collage — något för att behålla ljudet av det där "osynliga paketet i väskan".

— en dold pärla bland vardagsskräp:

?? Det osynliga paketet i väskan (fragment av en urban dikt för en värld som är för tyst)

Ägglådan är rytmen i Transsylvanien, mejerierna har lärt sig att hålla andan. Och ändå – ketchupflaskan ligger högtidlig kvar i ruinen, oljan samlar sin skugga i ett litet veck av försonad plast.

Bland dem, paketet – ofarligt, nästan heligt, bärande skammen från en kultur som bränner allt.

I Rumänien är eld ett modersmål. Den antänds på dofterna, på minnen, då platt-tv-drömmar som säljs för biljetten till en tyst skog i norr.

Men i min väska luktar den inte av exil. Den luktar av motstånd. En poesi insvept i återvinningsbar tystnad.

svaret från målaren som liknade paketet vid de goda manererna hos en medborgare som tjänar genom enkla gester och ord, och påverkar ett samhälle på ett bra sätt.

?? Prinsens svar: En liten manual för storborgare (från krönikor om ett barn som såg en revolution i en äggkartong)

Du sa att det var skräp. Jag såg en bok.

Ett vackert talat paket är kraftfullare än ett plakat. När du klämmer på munnen på en flaska som om du ber om ursäkt till naturen, när du lägger den noggrant tvättade yoghurten i rätt korg – lär jag mig vad ära betyder.

Du skriker inte, du ber inte om applåder. Men jag hör hur gestikulerande berättelser fyller staden med sunt förnuft.

Du är den osynliga medborgaren som städar upp andras skam med ett enda "tack" som uttalas i ditt sinne.

Och för mig är paketet i väskan en läxa mer värdefull än någon lärobok: hur man älskar världen utan att säga att man gör en revolution.