Författare av olika slag, inte minst poeter, har alltigenom tidernas gång haft för sig att de kan skriva som om de vore någon annan. För finhetens skull har denna "annan" fått benämningen "författarjaget".

Hur tanken har uppstått vet nog ingen men med hjälp av detta "andra jag" har man försökt undkomma insikten i att det är Jag och ingen annan som håller i pennan eller klämmer till på musen/tangenten. Varför vill man glömma det då ?

Antagligen för att man ännu inte accepterat sig själv, sitt liv och historia. Man vill fly kort och gott. En kort stund i en dikt eller i en hel roman.

Det går inte.

Begreppet "författarjag" används lika mycket av recensenterna som tydligen inte tycker det är fint nog att tolka texten utifrån författarens personlighet utan hjälper denne/denna att ikläda sig den mystiska "andre"/"andra", annars får den fan av författaren som vidhåller att den bara "hittat på".

Visst kan det vara så men VEM har hittat på ? Det finns ingen annan inuti författaren...inte ens hos den schizofrene/schizofrena eller för den del hon/han som splittrat upp sig själv i "många delar" för att undkomma sanningen.

Att myten lever och frodas märks tydligt på poeter där kanske majoriteten använder sig av ett annat namn än sitt eget. Det kan kanske vara förståeligt men tillhör likväl kategorin självlögner.