himlen är blåslagen och fallande denna kväll.
nattblod på uppgång i ljusfallet -
en svart tidvattenström kommer in
medan jag sitter och tittar på eldslågorna
som gnuggar sina händer efter värme
för att de inte kan behålla floderna av ljus
som glider genom deras fingrar.
jag har vårdat världens icke-existens.
ett förkrossat hjärta som strävar efter sitt liv
visar mig det nära på omöjliga.
jag har sjungit mina vaggvisor
till jordens föräldralösa barn
och till själva barnhemmet,
styckat av vår egen frånvaro,
våra dagars minnesförluster.
för jag vet inget annat sätt.
varje elegi har ett ode i centrum
varje ode har en elegi runt sina kanter
inbäddade som stjärnor i det osynliga.
vi är de blinda som ändå skådar -
kortlivade som gnistor precis innan de fångas
och sprider det mörka ryktet
i sitt eviga skvaller om ting de är okunniga om.
så har mitt liv varit en vana att sitta uppe
med natten som med ett försummat barn
att lyssna på dess suddiga begär, dess röst av rök.
allt det samlas till är en enormt mörk närvaro.
jag har lyssnat på dess undvikelser,
dess förvisningar som dess tunga snubblar över
i sitt eget svarta namn
och hur det är trött på att ändå vara såpass stort
och lika ensamt som en stor björn utan egen kropp.
denna vår lilla värld vänder sig och vänder inom oss
hur vi än vänder oss bort från dess formlöshet
hur vi än önskar oss klara, ljusa konstituerade namn.
natten faller aldrig utan stiger uppåt
som en svart bägare till våra läppar
från vilken vi helst inte vill dricka
men som vi dricker så småningom, redo eller inte,
färdandes mot djupet.
vi blir till gula flytande hjärtan på natthimlen.
vi blir till tunna blad, små som tynande lågor
som knappt håller huvudena över vattnet.