Var är ni nu?
Nu när jag behöver eran närhet.
När min egen skugga skrämmer ännu mer.
Ni gick bort för flera år sedan.
Men saknaden river upp mitt korphjärta.
Jag drömmer om er.
Jag minns er.
För drömmar och minnen dröjer sig kvar.
Jag orkar inte öppna upp mig mer.
Mitt skal är för skört.
Mitt inre består av saknad.
Jag vill backa tiden.
Då ni båda levde.
Åka på baklucke loppis på helgerna.
Åka till ett bad med pic nic.
Saknar våra somrar.
Men nu är nu.
En tid utan er.
Jag bär sorgen som en tung fotboja.
Känner mig ledsen, så ledsen.
Men även mina vingar ska lyfta en dag.
Jag får se det så.
Jag får se det så.
Skickar en stor varm kram till himlens stjärnor.
Där de säker sitter och tittar ner.
Jag kryper ihop i sängen.
Omfamnar min kudde.
Skriver en dikt.
Blundar och minnen smeker tystnaden.
Jag saknar er.
Så det gör ont.
Nu ska jag sova.
Men innan dess jag ser stjärnhimlen.
För de stjärnor ni var.
Alltid.
För evigt.
Alltid.