Evig Cykel: Tallarnas Viskningar och Ödets Algoritm

Uppe på de otillgängliga bergstopparna, där till och med örnar tvekade att bygga bo, stod två urgamla röda tallar, som kosmiska vittnen.
Bortom deras yttre enkelhet dolde sig tusentals år av visdom.
I silvermåneskenet, under stjärnornas vakande öga, försjönk de den natten återigen i ett melankoliskt samtal.
Det var som om de kände tyngden av den annalkande stora omvandlingen på sina axlar.

Samma morgon, omedveten om de röda tallarnas viskningar, förseglade en vanlig bybo, en enkel bonde, deras öde med en teckning.
Som en omedveten del av sin egen existens följde han instruktionerna från det stora programmet.
Träden hade slagit rot bland de branta klipporna, på en plats där människor sällan kunde nå dem, vilket säkerställde deras långa liv.
Deras otillgänglighet hade sett till att deras program kunde fortsätta ostört under längre tid.

Så, efter en tröttsam kväll, vaknade bonden med gryningens första ljus till sin frus skränande, en nerv som ilade i hans ben.
Hennes ändlösa gräl med grannen underblåste hans inre vrede.
Omedvetet skulle hans lilla personliga drama utlösa nästa drag i det stora spelet.

En av de röda tallarna vände sig till den andra: "Jag tittade på stjärnorna, och en obeskrivlig rysning går genom mig.
Som en fara, osynlig men märkbar, smyger sig djupare in i skogen." Den andra tolkade denna föraning som en dröm, "Är det de där konstiga drömmarna igen? Förvirrande och oroande." Men tallen som drömde insisterade: "Jag såg spöken i svarta mantlar stiga upp från skogens djup och omringa oss. Jag tänkte på de oskyldiga barnen som lekte vid bäcken, och mitt inre skälvde.
Vi har inte hamnat i en bra tid."

Full av raseri hoppade bonden upp på sin åsna och red bort från byn.
Hans mål var att nå en välkänd källa djupt inne i skogen, där unga plantor växte. Han steg av åsnan, drack girigt vatten och tände, med den bekanta ritualen, en cigarett och blåste ut röken med ett "puff" i luften.
Hans sinne var fortfarande fyllt av ekot från kvinnornas gräl.
Med sitt sista bloss kastade han, som för att slå sin fru, den brinnande cigarettfimpen bland de torra buskarna och lämnade platsen.
Han visste inte att denna enkla, ilskna handling var den stora programmets startknapp.

Nästa förmiddag, när de röda tallarna vaknade och kom till sans, såg de rök stiga upp mot himlen från den nedre delen av skogen.
Elden spred sig som ett skoningslöst monster, klättrade uppför bergets sluttningar med vindens kraft, samtidigt som den omslöt toppen med sina sidoförgreningar. Den melankoliska tallens röst darrade: "Var det den stora dag vi fruktade, kanske idag?
Scenen var densamma på andra platser också, det hade spridit sig som en pest till världens andra länder." Den andra viskade desperat: "Vad kan vi göra?
Vi har ingenstans att fly." "Vi får väl acceptera vårt öde," svarade den första.

Lågorna slickade bergets topp som ett rabiessjukt djur, strök tallarnas skägg. Tallarna svajade från sida till sida för att avvärja lågorna, men en flamma fastnade i en av deras skägg. "Mitt hår brinner!" skriket ekade i skogens djup som ett budskap som fann ett genljud.
Hela skogen hade förvandlats till ett stort begravningshus, och gråten och jämrandet skakade jorden som en jordbävning.
Strax tystnade de två röda tallarnas röster, och ersattes av ett desperat och dämpat skrik som skakade dalarna: "Vi har inga pengar, vi kan inte köpa flygplan!" Landets lungor brann, för de hade försummat sitt arbete och låtit sina flygplan förfalla.

När de två röda tallarna tog sina sista andetag, viskade den drömmande, melankoliska till den andra: "Förlåt mig, granne." Den andra svarade: "Du också, granne," och de somnade in.

Kort före branden fanns en fotograf som hade bergen som hobby.
En dag kom hans väg till denna röda tallskog, och han blev hänförd av dess skönhet. Han startade sin kamera, dök djupt in i skogen, filmade noggrant bäckar, vattenkällor och även de äldsta träden på toppen.
Han var omedveten om vad hans hobby, som han bara gjorde för nöjes skull, skulle tjäna till.
Trots att han återvände trött, kände han aldrig någon trötthet när han tittade på sina filmer, utan gladdes som om han hade utfört ett fantastiskt arbete.

Skogen brann till aska. Bonden, plågad av samvetskval, tog sitt liv.
Fotografen, å andra sidan, halkade under en annan skogsutflykt och föll ner från en klippa och dog.
Men detta var inte slutet.

Kungen av Mellanjorden kallade till sig fotografen.
Han berättade att han hade en "kalhårig stjärna", det vill säga en rå, tom planet, och bad honom designa denna stjärna.
Fotografen placerade sjöarna, haven, skogarna, dalarna, de höga kullarna han hade filmat, på stjärnan, precis som man möblerar ett hem.
Den brinnande skogen placerade han på den mest perfekta platsen.
Mannen som var arg på sin fru gjorde han till skogsvaktare.
Själv byggde han ett slott på den högsta punkten och placerade ett gigantiskt teleskop där.
Och när Kungen av Mellanjorden gav startsignalen, vaknade allt till liv omedelbart.

De två röda tallarna slog upp ögonen som om de vaknade ur en sömn. "Vi har sovit länge och haft mycket förvirrande drömmar," sa de och berättade sina drömmar för varandra, när den melankoliska plötsligt hoppade till och ropade från bergstoppen ner mot bäckfårorna: "Barnen, är ni där?!" Nedifrån hördes glada barnröster: "Vi är här, farfar!"