insikten som smärtar mest:
jag har ingen egen härd
ingen plats där jag hör hemma
ingen famn som väntar där

var och en jag vågar älska
försvinner ifrån mej
jag kan inte hindra självhatet
som breder ut sej

jag vill att det är mitt fel
då finns hopp om förändring
om inte, ja, då är det—
hopplöst kört för mej

allt jag önskar är ett litet bo
där någon väntar mej
med leende, en öppen famn
en kyss och ord som hälsar—
käraste, välkommen hem