då och då driver de in som snö
eller så verkar det vara.
men jag antar
att det är som fukt på fönster
som alltid finns där
men bara syns på vintern.
som fingrarna på träd
som inte längre är behandskade av löv.
nu går de upp och ner -
upp och ner för trapporna,
flimrande som bågade ljusstakar.
dina drömmar fylls med främlingar
som alla vinkar från långt avstånd.
deras armar ser ut som känselspröt
som läser av luften
som om det vore en bok
med osynliga berättelser.
de talar aldrig det språk
som man förväntar sig av de döda.
de talar i ljud och doft
i den rena närvarons haptik.
tyngden av det utrymme
som deras frånvaro har gjort
i luften som tjocknar
och koagulerar som blod
vilket låter som att sjunga en röd sång
i doften av blommor
du inte kan namnge.
deras parfym som blommar och bleknar
som rytmen hos en kvinna
som borstar hennes långa hår,
rytmen och glidningarna
och det omskakade avslutet
med allt som faller av.