I dagens Express viker skribenten ut sin sorg hon menar går i repris fast med ständigt olika ansikten. Kärleksrelationen tog slut igen utan att hon riktigt vet vem som gjorde vad och varför.

Eller ansikte mot ansikte med psykologen vet han varför hon är ledsen men kan inte sluta.

Dylika historier finns det idag hundratusentals av, ja miljontals. Den oförklarliga men ständigt återkommande sorgen. I Sverige och i alla länder.

Alla länder där vi lämnar bort det bästa vi har, barnen, till samhället. I extremt tidiga år. Många är de som skrikit sig fördärvade av en outsäglig sorg över att ha behövt lämna mammas famn före ett års ålder.

Kloka psykologer och andra kärleksfulla förståsigpåare har försökt under årens lopp, från starten på -70-talet, får sina röster hörda om att inte lämna barnen till främmande människor före tre års ålder. Eller två enligt "optimisterna".

Ingen har lyssnat eftersom bortlämnandet kopplades ihop med kvinnans frigörelse och möjlighet att ge sig ut på den öppna arbetsmarknaden.

Inte ett enda barnet köpte den förklaringen.

Det går över sa alla. Pedagogerna visste bäst. Feministerna visste ännu bättre men Socialdepartementet visste allra bäst.

Snöbollar sattes i rullning och den långa kärleksrelationen mellan människor var ett minne blott.

I många fall till lycka för kvinnor som levt i helvetiskt parförhållanden. De kunde nu skilja sig på ett mycket enklare sätt...OM inte mannen var psykopat.

Hur som helst var dagisbyggandet igång...Vilket senare skulle kallas förskola, ty inte bara det att barnen skulle hemifrån, de skulle ju också kunna lära sig engelska samtidigt. Man kan ju prata som treåring.

Sorgen över en kärlek som ständigt lovar guld och gröna skogar och lika ofta går åt helvete har alltså en förklaring.

Vad väljer man som kvinna idag 2025 ? Barn eller jobb ? Alla val har sina konsekvenser för kärleken.

Den som inte vill veta det är förlåten men hjälper det ?

Barnen är idag inte det viktigaste i livet. Det är ett som är säkert.