Barnen som är väldigt allvarligt undernärda på kärlek och vars föräldrar är extra hårda och bestraffande. Hur några av dessa barn gaddar sig samman och slår tillbaka mot den sjuka vuxenvärlden. Att skära sönder däcken på alla bilar på parkeringen känns ju underbart skönt, och naturligtvis att kasta stenbumlingar genom fönsterna hos folk. I det långa loppet blir det knark, kriminalitet och i vissa fall psykisk sjukdom och hemlöshet. Självmord är också förekommande. Vuxenvärlden som inte har en aning om vad de har gjort för fel och hävdar bestämt att de aldrig har gjort något fel. Sverige mår inte bra och skulle mest av allt behöva en kraftig injektion kärlek. Statsminister Ulf Kristersson har inte förmågan att pejla in hur det står till med befolkningen utan bara säger att Sverige är ett bra land. Det är väldigt cyniskt och okänsligt. Barn och ungdomar som fullständigt ballar med skjutningar och sprängningar. Det är mord, våldtäkter och bedrägerier. Kärleken som är en alldeles självklar naturkraft varför har vissa människor så svårt att få kontakt med och ge den till sin omgivning och medkänsla, respekt? De som säger sanningen blir idiotförklarade av många. Vad som helst bara inte den oerhört fruktansvärda sanningen. Mobbing och utfrysning som en naturlig del av den sociala samhällsstrukturen. Vad som helst bara inte den sårbara och smärtsamma kärleken. Vad som helst bara inte den pinsamma svagheten. Vad som helst bara inte andra oförutsägbara och lömska människor. Hellre ett samhälle med programerade robotar som gör det de ska.
Hellre ett samhälle utan känslor, längtan och drömmar, så befriande själlöst och förutsägbart. Hellre ett samhälle utan moral, etik och lagar, en underbar anarki där den starke alltid har rätt och roffar åt sig, och de svaga som ska vara glada, tacksamma och nöjda för det lilla de får och aldrig ifrågasätta en auktoritet. De oälskade barnen som får örfilar av likgiltighet, nonchalans och godtycke redan till frukost av sina helt ointresserade föräldrar. Är det så konstigt om deras liv exploderar i våld, knark och psykisk ohälsa?
Hur känns det när ens liv spårar ur och blir en kaotisk katastrof redan från start? Att som 14-åring sitta i cykelrummets limbo tillsammans med de andra barnen och ungdomarna och ta alla möjliga droger, sprit och sniffa lustgas och redan ha gett upp med föräldrar som överhuvudtaget inte bryr sig. Pistolen som införskaffas för nu ska fienden i ett närliggande bostadsområde likvideras. Det kriminella nätverket som bildas. De älskade barnen som bor i det fina villaområdet en bit bort får en gedigen och trygg början på livet som leder till överhuvudtaget bra och sunda framtidsutsikter. Föräldrar som ställer upp i vått och torrt med en kärlek och omsorg som vilar på en solid klippgrund, medan de oälskade barnen i betongområfet inte har någon trygghet och stöttning alls av sina degenererade och dysfunktionella så kallade föräldrar. Förnekar man ljuset så bejakar man mörkret. Ondsksn som slår rot och utvecklas till kaos. Hellre kaos än en outhärdlig tomhet. Våld är en brs strategi för att få en likgiltig omvärld att verkligen reagera. Andras smärta är den stora glädjen. Hämnden ett sätt att bygga upp sin raserade självkänsla. Vedergällningen gentemot de svekfulla föräldrarna. Efter det kriminella gängets första mord en fest i cykelrummet som varar i flera veckor. Kokain, heroin och alls möjliga droger. Några hoppar av gymnasiet och börjar langa större partier knark. Hur vilse man redan har kommit i livet har man ingen aning om. Tillvaron är bara toppen i det härliga kamratgänget, medan föräldrarna sitter
och och sover med öppna ögon framför televisionen helt borta i sina huvuden. Sverige är ett snurrande kaos bakom en skenbar ordning. Regeringen har ingen aning om vad det faktiskt är som händer i landet. Förvirringen är omfattande och det gäller att hålla färgen och säga någonting som verkar vettigt och förnuftigt. Innanför pannbenet en oerhörd röra. En svag riksdag som krackelerar bara man petar på den. I detta nu inträffar ännu en skjutning. Denna gång i Göteborg och någon dör. En man slår ihjäl sin fru i Malmö. Folk som stjäl varor i livsmedelsbutiker runt om i landet. Vad är det som är fel på Sverige? Skrapar man på den glänsande fernissan så är det murket under. All den fantastiska kärlek som ändå finns i befolkningen. All den kärlek som sanningen kräver. Efter sju år är åtta av de oälskade pojkarna i det kriminella gänget döda eller sitter i fängelse på långa straff eller på HVB-hem. Festen har förvandlats till ett monotont mörker utan några ljusglimtar.
De älskade barnen i villaområdet går det däremot alldeles lysande för med utbildningar, familjer och skaffa barn. Livet som kan vara så grymt och hårt. Livet som kan vara underbart.