Hon bar ett halsband av klöverstjärnor
som ett arv och en dunkel längtan,
som en leende blinkning åt gudar,
hjältar och de stoiska getterna.

Så skred hon fram med lätt ironi, världsvan,
med en doft av lantligt färgad nimbus,
tankspritt leende mot hänförda beundrare.
Hon såg dem alla men vissa hellre än andra.

Plötsligt förstummad, kramade hon en av dem hårt,
och hon fortsatte att krama, hårdare och hårdare.
Visst gjorde det ont och visst borde hon sluta,
men ont var skönt och sluta kunde hon inte.

Beundraren smög in under hennes hud,
gled omkring i ett rus, uppslukad av hettan.
De andra anade kanske något, kanske inte,
men huden brann och klöverstjärnorna föll.

I denna tid av dunkande blod,
av ogenomtänkta, exalterade löften,
av pulserande, undertryckt ångest,
var hennes glödande, ofattbara skönhet dödlig.