hon ser sig själv i spegeln
men ser någon hon inte känner igen

en kvinna som tappat åren
likt löven som fallit från trädet

hon beskådar sina bröst
som hänger likt två bollar
och suckar

en suck
som tyvärr ej kan vrida tiden tillbaka
en suck
som egentligen saknar betydelse

men hon känner det
hur livet börjar rinna mot sitt slut

hennes blå ögon
kisar efter tecken på lycka

men hon vet
att lycka är en illusion
och verkligheten en lögn

livet gav henne aldrig lycka
det gav henne bara evig smärta

en smärta hon bar
i varje litet andetag

och hennes inre klocka tickade
men något i henne
hade stannat

en suck till
en suck av evighetens inre monolog

hon visste
att hennes tid var över
hon kunde se det
som en tatuering i sin panna

hennes högra hand knöt sig
hård som en sten

och i ett svep
i ett ögonblick av sanningen
slog hon sig själv i huvudet
för att bedöva de inre rösterna

men inget tycktes fungera

allt hon gjorde
var att skapa mer fysisk smärta

hon skrek
hon grät
hon ville få ett slut
på sitt inre lidande

handen fortsatte slå
slag efter slag

huvudet började bulta
men det slutade inte

inget slutade

brösten fladdrade vid varje rörelse
hon äcklades

krasch

utan att ens reflektera
krossade hon spegeln
med sin näve

och i skärvorna framför sig
speglades ett monster
inför hennes tårade ögon

hon klarade det inte

hon…
hon tog en av skärvorna

vars vassa kanter
skar djupt
in i fingrarnas mjuka kött

värmen rann
utmed armen

handen krampade
runt skärvans sylvassa kanter

en sista suck
en suck som blev till en rysning
i hennes inre

suck