Det är inte ens sorg längre.
Det är en tyngd som fastnat i brösten
och satt rötter i tankarna,
ner i benen
så varje steg känns som att gå i grus
med bara sår.

Det är inte dramatik.
Det är när allt är tyst och ändå skriker.
När jag sitter i möten och låtsas anteckna,
men i mitt huvud
ser jag bilen glida över vägbanan,
ser lastbilen komma,
och jag tänker
Snälla, träffa mig.
Snälla, släpp taget om allt det här åt mig.

På jobbet ler jag.
Jag säger "jag fixar det"
medan något i mig går sönder.
Ingen märker.
De vill inte märka.
Ingen frågar hur det är,
De vill inte veta svaret.

Hemma är jag en kropp som andas.
En tystnad i ett hörn.
Jag svarar när jag måste,
men jag finns inte där.
Jag är bakom ögonen
någonstans där varken ljus eller ljud når in.

Jag vill inte dö.
Jag vill bara inte leva.
Skillnaden är liten,
men den håller mig kvar i timmar
jag inte vet vad jag ska göra med.

Jag drömmer om olyckor,
om diagnoser, om smygande sjukdomar.
Jag hoppas varje kväll
att något är fel med hjärtat, med hjärnan,
att jag en dag bara inte vaknar.
Och att ingen kan säga:"Hon valde det”
För det är så mycket lättare att dö av något annat
än att dö av sig själv.

Jag är trött på att vara andrahandsval.
Trött på att vara vännen man glömmer,
personen som finns där tills någon roligare ringer.
Jag är trött på att bära allt,
på att vara den tysta starka
för det finns inget starkt kvar.

Jag går hem genom städer
och ser broarna.
Höjderna.
Tänker ut vinklar.
Inte med panik.
Med precision.
Och det skrämmer mig
inte att jag tänker det, utan för att det känns logiskt.
Som en lösning.
Som att det vore skonsammare för alla.

Och jag vet inte hur länge till jag orkar låtsas
att det inte gör ont att leva.