Jag vaknar.
Inte för att jag vill.
Inte för att jag orkar.
Utan för att kroppen lyder ett liv jag inte längre valt.
Den rör sig som en soldat utan krig,
som ett djur i bur, instinkten finns kvar
men viljan är död.
Det första jag tänker är:
"Fan. Jag andas fortfarande."
Sen börjar dagen.

Dottern är vaken. Sur. Sliten. Otacksam.
Hon slänger sin existens i mitt ansikte
som om jag bett om det här.
Som om jag ville bli hennes eviga krockkudde.
Och hon vet inte
att jag ibland sitter på badrumsgolvet
och fantiserar om att bara…
inte gå ut igen.
Bli kvar.
Försvinna i kakel, i tystnad, i avloppet.

Och sen han.
Min man.
Hans kärlek är som ett järnspett i bröstet.
Han älskar mig.
Och jag…
Jag önskar att han inte gjorde det.
För då kunde jag gå.
Då kunde jag försvinna.
Men han tittar på mig med de där ögonen
och jag sväljer varje skrik jag samlat på under natten.
Jag nickar, ler, säger:
"Jo, det är okej."
Sen dör jag lite till.

Och hela det här huset
det luktar stekos, rengöringsmedel och rutten frihet.
Det är ett monument över mitt eget svek mot mig själv.
Varje matlåda jag packar är ett litet självmord.
Varje "Mamma, var är mina kläder?" är en dolk i magen.
Och jag biter ihop tänderna så hårt
att de ilar av lögner.

Det värsta är att jag älskar dem.
Jag älskar dem så jävla mycket.
Och ändå vill jag lämna.
Inte för att jag inte älskar
utan för att jag inte finns kvar.
Det finns inget jag längre.
Bara ett skal som går runt och fungerar.

Jag tänker på hur det skulle vara att bara ta bilen,
köra tills bensinen tar slut,
gå ut i skogen och inte komma tillbaka.
Lägga mig i mossa. Bli jord. Bli tystnad.
Bli något som inte behöver älska eller orka.

Men jag gör det inte.
Jag stannar.
För jag är kvinna.
Jag är mamma.
Jag är fru.

Och kvinnor som lämnar blir monster.
Mammor som inte orkar blir fall för socialen.
Fruar som vill dö får gömma sina tankar i smink,
i middagar, i samlag de inte känner något av.

Så jag stannar.
Och varje dag jag gör det
är en jävla våldtäkt av min själ.
Men jag stannar.
Och jag hatar mig själv för det.
Och jag älskar dem för mycket för att inte stanna.

Och ändå vaknar jag.
Igen.
Och igen.
Och igen.