I erinrans hus har tiden hejdats.
Trappor viker sig och golvet lutar.
Väggarna är speglar, reflektioner
återuppståndna i fragmenterad form

Biljetten in var ålderdom.
Löften aldrig hållna, bortträngda till tysthet,
som idisslade mig tom sömnlösa nätter .
Nu är jag här mellan skärvor och glas.

Skratt ekar från ett annat liv,
skeva ljud sträcks ut i tid.
Ett val, ett svek, ett ögonblick,
jag en gång vinkat farväl.

Ett rum har vertikala speglar
som består av vattnig tunn yta.
Jag anar mig själv där bak, men
krusningar i mina ögon suddar ut.

Misstag, kärlek, rädsla, längtan.
Alla speglar har en historia att berätta.
Förvrängda av dess form
och mitt eget inre teleskop.

Taket sänks, golv går åt sidan,
Minnen pressar på, förvrängda
i tid, av spegelform.
Jag ser mig själv som barn.

Vad bar jag hit och vad lämnar jag kvar?
En bruten själ.
Jag går med stadig blick.
Om alls.