Jag sover.
Jag somnar.
Jag vaknar.

Och det hjälper inte.
Inte när det är själen som är trött.
Inte när varje dröm bara är en annan form
av verkligheten jag försöker undkomma.
För jag drömmer inte längre om frihet
jag drömmer om att försvinna.
Att sjunka genom sängen.
Att aldrig mer komma upp.

Och ändå… jag går upp.
Jag duschar.
Jag klär på mig.
Jag säger god morgon
fast allt inom mig viskar nej, inte igen.

För det är inte kroppen som är slut.
Den går. Den fungerar.
Den bär matkassar, tvättkorgar, familjen.
Den lyssnar.
Den ler.
Den äter.
Den rör sig som en maskin med gamla instruktioner.

Men jag ligger kvar.
Inuti.
I mörkret.
I det där tomrummet där inga ord når in längre.

Min dotter ropar.
Hon är arg för något jag inte längre orkar förstå.
Hon smäller i dörrar. Hon blänger. Hon suckar.
Och jag känner inget.
Inte irritation. Inte ilska.
Bara… ett tyst hål.
Som om hon pratar med någon som dog för länge sen.

Min man kysser mig på kinden när han går.
Hans värme mot min hud
är som att hälla vatten på ett brinnande träd:
det ryker till,
men brinner ändå vidare.
Han vet att jag inte mår bra.
Han frågar inte längre så mycket.
Och det är snällare än han tror.
För jag orkar inte ljuga.
Och jag får inte säga sanningen.

För hur säger man:
"Jag vill inte mer. Inte för att jag inte älskar er,
utan för att jag inte älskar något alls längre."
Hur säger man:
"Om jag kunde trycka på paus, lämna allt, bli tystad
då skulle jag inte tveka."
Hur säger man:
"Ni är allt jag har. Och ändå känns allt i mig som ingenting."

Och jag sover.
Jag sover så mycket jag kan.
Jag längtar till natten redan när klockan är åtta.
Men nätterna räddar mig inte.
De bara fryser tiden.
Och på morgonen börjar helvetet om igen.
Med mjuka röster, frukost, plikter, familj.
Med all den där kärleken som inte längre når in.

Jag är inte trött i kroppen.
Jag är trött i blodet.
I tankarna.
I huden.
I den där platsen inuti som en gång bar allt.

Och jag vet inte hur man helar det
som aldrig fick gå sönder.
Jag vet bara att jag går.
Och att jag ligger kvar.