Ett par timmar senare kommer pappan hem från jobbet, tillsammans med Iris som han hämtat från fotbollsträningen. Redan på uppfarten reflekterar han lite över varför det ser så mörkt ut i alla fönster. Mamman brukar vara noga med att tända alla smålampor i huset när det börjar skymma, men det är bara i köket som det lyser.

”Hallå?” ropar han i hallen, och snubblar nästan över Nova, som sitter i foten av trappan, barfota med rinnande näsa, och pratar lågmält med sina leksaker. ”Men gumman då?” säger han och plockar upp henne. Stoppar in hennes små fötter under jackan och känner genom tröjan hur iskalla de är. ”Varför sitter du här alldeles själv i mörkret?”

”Mamma är trött”, mumlar Nova, och då vet han.

Han låtsas att han inte gör det, medan han trär på Nova ett par tofflor och en kofta. Medan han tar av sig skorna och går genom hallen mot sovrummet låtsas han. Men han vet. Han känner det direkt när han öppnar sovrumsdörren. Kanske är det något med lukten. Något med hennes feromoner som studsar mellan väggarna i mörkret. Kamp- flyktresponsen. Den uråldriga mekanismen som hållit arten levande genom årtusenden av fasansfulla hot. Kanske är det den hans hjärna snappar upp och känner igen. För nu har hon valt flykten igen, som han var rädd att hon skulle göra. Ner under täcket, in i sig själv. Hon är fjär, omöjlig att nå, kommer att vara det länge, han vet det, ändå frågar han:

”Hur är det, älskling?”

Självklart får han inget svar. Tänk om hon skulle vända sig om. Tänk om hon skulle snörvla till och avslöja ett ansikte med röda näsborrar och rinniga ögon. Säga att hon blivit förkyld, att Nova smittat henne. Att hon nog bara behöver lite vila och Alvedon och honungsvatten, så är hon strax på benen igen. Tänk om hon skämtsamt skulle knuffa undan honom och säga åt honom att akta sig för bacillerna. Han kan föreställa sig det, men inte hoppas på det. Kan krypa nära intill och lägga en arm om hennes midja, men kan inte förvänta sig någon reaktion tillbaka.

Hon känner hans närvaro som en krusning på ytan av en svart ocean. Hans andedräkt får håret i hennes nacke att resa sig en aning och hon registrerar det. Som en blipp på en radar. Men signalen är för svag för att hon ska bry sig om den, där hon ligger på botten under trycket av kubikmeter efter kubikmeter av iskall svärta. Hon är omgiven av så mycket tyngd att varje rörelse, varje tanke kräver energi som hon inte har. Så hon fortsätter att ligga stilla. Stirrar tomt framför sig och låter tårarna rinna ner i kudden.  

Iris står i dörröppningen och betraktar sina föräldrars tysta ryggtavlor med en känsla av irriterad uppgivenhet. Hungern river i hennes mage efter träningen. Hon behöver äta middag och hon behöver hjälp med matteläxan som ska in imorgon. Hon behöver helt normala saker som en normal tolvåring skulle kunna förvänta sig av normala föräldrar. Det sista hon behöver är det här, som händer nu. Hon överväger om hon ska säga något, höja rösten, protestera. Men bestämmer sig för att låta dem ligga där de är. Det blir enklare så. Hon får mätta hungern med några mackor och ta en dusch, så kanske matten känns lite mer överkomlig efter det.

På vägen till köket passerar hon Nova, som vankar hit och dit med den lysande dockan i händerna. Hon sträcker den över huvudet och piper mellan hostningarna: ”Rädda mig! Rädda mig!” Iris stannar upp och betraktar henne, men hon verkar inte märka att hon är där. Hon är helt innesluten i leken.

”Jävla dårhus”, mumlar Iris och fortsätter in i köket.

Nova tar dockan i sin famn och vaggar den fram och tillbaka. Stryker den över de blå lockarna och det vita ansiktet med de lysande ögonen. Kramar den och viskar lugnande ord. Men hur hon än försöker blir hon inte av med känslan att den försöker säga henne något. Något viktigt. Något hemskt. Hon lägger huvudet mot dess bröst och lyssnar så intensivt hon kan, men hör bara sina egna rosslande andetag.