Jag värnar den traditionella versen,
ibland med stilla, självironiskt flin.
Jag värnar versens lugn mot arytmin
i postmoderniteten, modepärsen.

Ifrågasättandet av symmetrin
tycks lyda modetänkandet, kommersen.
Den gamla verskonsten går nu på tvärs, men
den gynnar nog i längden poesin.

En artificiell poem-maskin
kan skriva programmerat, som det lärs en.
Men finns det något gott att mata in,

när klassicisten ses som en pervers en,
som värnar rytmen, klangen, melodin?
Om sångbarheten handlar kontroversen.