Dom tränger sig före och tar plats,
hälsar inte, ber inte om ursäkt ifall dom råkar knuffa till en.
Dom har en trött, nästan stirrande blick.
Dom blockerar godishyllan.
Dom tittar irriterat på en,
när man går där i sin långsamma lunk.
Dom stökar till på hyllorna och om dom råkat ta fel tandkrämstub ställer dom den bland läsken eller bland Kalles- kaviartuberna.

Inte alla, nä, absolut inte alla.
En del pratar vänligt med sina barn och låter dom välja glass, godis och en tidning.
Dom pratar med varandra och vänder sig om och ler mot någon av oss som bor i byn, över huvudet på barnet.
Dom funderar över vilken mat som passar bäst just idag. Kanske en sallad? "Eller ska vi gå till köttaffären och köpa vildsvinsfärs?"
Dom är klädda i lediga, lite skrynkliga sommarkläder, dom ser trötta men harmoniska ut.

Ibland råkar vi bofasta mötas mitt bland turisterna, då ler vi mot varandra i samförstånd, trots att vi annars inte är mer än ytligt bekanta. Jo vi hejar såklart på varandra, man hälsar alltid i den här byn.
Men turister hälsar sällan, jo, när dom stannat lite längre än bara några dagar, då lär dom sig.


Sen, i september, är allt som vanligt igen
Alla varor står på sin plats i butiken, och den ordinarie personalen är tillbaka från semestern, utvilad, solbränd och leende.