Det börjar redan i hallen.
Skorna.
De där förbannade skorna.
En hög av tyg och smuts och nonchalans.
Jag böjer mig ner, som jag alltid gör.
Plockar.
Ställer i ordning.
Det är inget märkvärdigt.
Det är bara… ännu en sak.
Ytterligare ett bevis på att mitt liv
är ett system av små skärsår.
Ingen ser dem.
Men jag blöder ändå.

Jag går in.
Diskbänken stirrar.
Kylskåpet gnäller.
Dammtussar i hörnen viskar om hur dålig jag är.
Hur slarvig.
Hur otillräcklig.

Min dotter ligger i soffan.
TikTok ljudar från mobilen.
Jag ber henne duka.
Hon suckar.
Högt.
Och säger med kall, tonårstrött röst:
"Jag gör alltid allt här hemma."
Jag svarar inte.
För vad ska jag säga?
Jag har redan slutat tala
där orden ändå aldrig landar.
Så jag dukar själv.
Och det är där, precis där,
som det dör en bit till inom mig.
En liten, tyst, livlös del
som ingen märker är borta.

På jobbet är jag ett skal med leende läppar
I klassrummet flyger stolen.
Pojken skriker att han ska slå ihjäl mig.
En annan säger att jag är ful,
att jag inte fattar något.
Jag försöker behålla lugnet.
Jag gör det där med rösten.
Det där pedagogiska.

Men det är ett spel.
Allt är ett spel.
Och jag vet inte längre vad som är jag
och vad som är rollen jag spelar
för att inte bli ersatt.
Inte bli granskad.
Inte förlora mitt jobb.
För då förlorar jag allt.
Och ändå…har jag redan förlorat mig själv.

Toaletten på jobbet är min fristad.
Där andas jag ut.
Där låser jag dörren och gråter ljudlöst.
In i tröjan.
Så att ingen hör.
Så att jag fortfarande är den där kollegan
som har "sånt tålamod",
som är "så stark",
som "fixar det där med de tuffa barnen".
Men de vet inte.
Att jag gråter varje lunchrast.
Att jag sätter mig i bilen på väg hem
och undrar om jag orkar parkera
eller bara fortsätta köra.

Hem igen.
In i rollen.
Mamma.
Frun.
Kvinnan.
Min man frågar vad vi ska äta.
Min dotter frågar om jag kan swisha.
Ingen frågar hur jag mår
och jag skulle ändå inte svara ärligt om de gjorde det.
Mikrosekunden av kravlös tystnad
när ingen säger något,
när jag står i hallen mellan ytterdörren och köket,
och det är helt tyst
den är min.
Den är mörk.
Den är kall.
Men den är min.
En halv sekund av ägande.
Sedan tas jag igen.

Matlagning.
Tvättmaskinen.
En dotter som kallar mig känslig
när jag säger att jag blir ledsen.
En man som vill ha närhet,
men inte ser att jag redan är tom.

Jag känner inte igen min kropp längre.
Den rör sig.
Den ler.
Men den känns inte.
Som ett skal som gått igenom samma rörelse
tusen gånger.
Den vet exakt när jag ska säga
"hur var din dag?".
Exakt när jag ska skratta lätt åt en kommentar.
Men den minns inte längre varför.

När jag blundar känns det som jag faller
men inte neråt.
Jag faller inåt.
Djupare och djupare in i ett hål
där ingen ropar mitt namn.
Där inget namn finns kvar.
För jag är inte "mamma" här.
Inte "fru".
Inte "pedagog".
Inte "vän".
Jag är bara:
Tystnad.
Krav.
Tomhet.
En kropp som fortfarande andas,
men inte längre lever.

För jag är inte fri ens till det.
För jag älskar dem ju.
Gud, vad jag älskar dem.
Och det är det som dödar mest.
Att jag älskar dem
och ändå vill bort.
Att jag stannar
och ändå dör lite mer varje dag.