De små barnen springer omkring på stranden. Fötter mot sand. Man anar de små skeletten, strukturerna, som små räkor, fossiler. Namnlösa, men någon kanske har gett dem namn, någon som älskar dem och som önskar dem verklighet, att de ska vara verkliga.
För vad vore allt levande om ingen älskade det? Knappt något … 
Små strukturer, de där små axelpartierna, så funktionella, som hjulaxlar, men gjorda för små armar, armar som ska söka sig fram, leka, bada, simma, söka näring i denna värld. För att bli något, tro något, tro på en verklighet, att de är verkliga. För att försöka uppnå något, att älska något annat levande, ge det namn, ett tillfälligt namn, lite som ett smeknamn, för att det är praktiskt, för att bättre se och uppfatta mer av det, vad det egentligen är, om det kan vara något mer än struktur, gestalt. 
Bäckenets form som man anar under huden i andra änden av bålen, som håller ihop det hela, de andra lemmarnas fäste, möjligheten att gå, springa, klara livet. Bröstkorgen där ovanför som skalet av ett halvt ägg, ett uppsprucket skal, runt sitt ömtåliga inre.
De kravlar på stranden, klamrar sig fast mot någon artfrände eller solstol, skrattar åt ingenting, så konstigt, vad skrattar de åt, vad har de med sig och varifrån? Det var väl någon som älskade dem, förmodligen, det är väl så det uppstår, alltihop, strukturerna och, ja, det andra … 
Framför mig i glasskön står ett par ryggradsdjur, en av dem slänger en hastig blick mot mig, blå som sjön, ser liksom rakt igenom mig. De får snart sin näring, sen skyndar de instinktivt tillbaka till sitt läger av filt och plastleksaker. 
De sitter där, sedda av ingen förutom måsarna, men bara ett ord ifrån en vuxen individs omsorg. Det stimmas och krälas på strand och i vatten, allting växer, slits, bleks och förgylls samtidigt.
Och inne i vassruggens strukturer simmar änder utan namn. Gräsänder!